Matade Charlie, hon slog bort flaskan efter en stund, ville inte ha mer. Blev lite grinig. Började gnälla. Jag lyfte upp henne som ett flygplan över mig där jag satt i soffan. Det tyckte hon var festligt – jag med! Jag flög med henne över mig en stund, hon jollrade och var munter, men plötsligt kräktes hon ymnigt rakt ner på mig. Olyckligtvis hade jag min mun öppen eftersom jag gjorde så kallade flygljud med munnen. Och, ja.

Stora delar av Charlies kräk hamnade i min mun. Jag lade ner Charlie i babybjörnen och sprang-sprang-sprang till badrummet. Sköljde och spottade. Men smaken av kräk satt fast i svalget. Jag borstade tänderna, sköljde igen och nu sitter jag här vid datorn igen. Charlie har somnat belåtet framför mig. Mätt och nöjd efter flygturen. Och jag har fortfarande samma smak i munnen. Det känns som om jag har kräkts trots att jag faktiskt inte gjort det.

GOD!
MORGON!