Vi tog bilen till färjan och när det blev lite lugnare trafik så fick Charlie prova att ta över ratten. Hon tyckte att det var spännand en stund, men sen tappade hon intresset och ville istället suga på sitt eget finger.

 

Vi var mycket glada över att vi fick bästa platserna – längst fram i båten! Som att sitta på en galapremiär av ett hav.

 

Amanda tog sin plats och Charlie tog sin.

 

Ibland krängde båten av någon våg och det tyckte Charlie var mycket lustigt. Då fick hon hålla i sig för att inte ramla. Och så jollrade hon och lät.

 

Charlie lutade sig över mot stolsgrannen och socialiserade. ”Brukar ni ta den här båten ofta?” De hade ett mycket trevligt samtal.

 

När vi närmade oss Gotland kom också den sol som jag över huvud taget inte sett skymten av under den senaste månaden. Det kändes overkligt att ta del av den.

 

När vi kom fram till Gotland började vi kontrollera platser att gifta oss på. Självklart ska vi gifta oss på Gotland. Det är här vi hör hemma. Det var här Charlie föddes. Det finns ingen plats vi älskar mer än detta Gotland. Vi hittade en vacker plats som såg ut som en blandning av militärförläggning och sandindustri. Här kanske?

 

Så åkte vi upp mot ladan och alla minnena från sommaren kom tillbaka. Det var nästan smärtsamt. Här är bageriet. Varje morgon hela sommaren. Jag var där klockan åtta tillsammans med Charlie. Vi drack vår kaffe, läste Gotlands Allehanda, kände hur dagen startade. Och nu. Titta på det nu. Fortfarande så vackert, men nedmonterat.

 

Vår älskade lada. Jag och Amanda blev stående med bilen här en stund och bara tittade på den. Sommaren har aldrig känts närmare, den har aldrig känts längre bort heller.

 

Det var så underbart att se solen. Om man blundade kunde man låtsas att det var mitten på juni.

 

Det var så dystert också. Här är trädgården där vi brukade lägga Charlie på en flit och högläsa kvällstidningarna för varandra.

 

Här brukade vi grilla flinta och öppna en flaska vin. Om fem månader gör vi det igen.

 

Amandas syster Hannah bor i huset intill och hon var där tillsammans med sin förträfflige pojkvän Gustaf. Vi satt och pratade, tog en kaffe och jag skrev min krönika till Aftonbladet. Eftersom skärmen var sönder skrev jag den i skärmens absoluta nederkant. En mycket märklig upplevelse. Men det gick. Jag satt där och tänkte på sommaren och då kom krönikan att handla om den också.

 

Sen åkte vi tillbaka till Stockholm. Vädret? Ja, det var väl som vanligt.