Vi har den här typen av morgon här.

Det är rättvist att kalla Charlie lite ”klängig”. Hon vill sitta i min famn. Och om hon under något tillfälle under morgonen upptäcker att hon inte gör det – att hon inte sitter där, menar jag – börjar hon skrika på vansinigt sätt.

Och då tar jag upp henne igen.

Det blir alltså inget morgonkaffe idag. Men det blir ”mys”, kan man säga.