Jag är så glad att Charlie skrattade. Och så ledsen att jag inte fick vara med när det hände. Jag försöker återskapa situationen. Jag lägger Charlie på rygg och gör pruttljud, precis som Amanda igår. Charlie reagerar inte. Jag gör högre pruttljud. Intensiva pruttljud. Jag killar henne i magen och pruttar till slut så att jag blir anfådd. Men Charlie bara tittar på mig förundrat. Jag tycker mig uppfatta medlidande i blicken. Som om hon tänkte: ”Stackars sorgliga människa.”