Jag sitter på radion och jobbar med manuset till ”Schulman i P1” som börjar klockan 15.03. Snart kommer mamma, som är min sidekick och då tar vi en kopp kaffe och går igenom dagens program. Det är roligt att jobba med mamma i radion. Det är så märkligt, men det känns som att det är först när vi sitter i studion som vi har riktiga samtal med varandra, jag och mamma. När vi ses annars så är man så hemtam och slö att man inte tänker på att mamma inte bara är mamma utan också en rätt klok kvinna som man kan prata om saker och ting med.

Det är sällan vi talar allvar numera. Men det händer ibland. Häromdagen pratade vi om döden. Jag minns inte varför, JO, jag hade skrivit en novell i ämnet, mamma hade läst den och gav synpunkter. Det var ett långt och härligt samtal. Sen lade vi på. En kvart senare ringde mamma upp och sa: ”Det var så fint att prata med dig på riktigt, Alex.”

Jag tänkte på det sen. På alla de samtal som inte varit på riktigt.

Vad man slösar sin tid på strunt, tycker ni inte?