Mörk eftermiddag. Det finns något mysigt i att vara här i butiken nu. Det kalla där ute gör att det känns varmare här inne. Det är så mörkt och motbjudande utanför att man känner för att tända lite ljus, göra lite soppa och övernatta här.

Det börjar röra på sig utanför fönstret. Människor rusar förbi, de hukar i regnet, ser ut som en lång rad av lilla ”f” i brådska. De flesta går förbi skyltfönstret utan att titta på det, trots att jag gjort så fint med lampor och allt. Bara en kund på hela dagen. Hum-hum. Det är inte bra. En kund. Och hon var inte ens kund. Hon kom in för att ge en present till Charlie och det var ju gulligt, jag försökte fresta henne med böckerna, men hon skulle skynda sa hon. Hon skulle äta middag med sin dotter ända borta på Telefonplan. Och så gav hon sig ut i kylan igen. Det här är en butik där alla vänder i dörren utom vinddraget.

Hårklippningssalongen rakt över gatan börjar packa ihop. Frisörerna står och tittar upp i taket, vickar på nackmusklerna. Stretching i frisörvärlden. Sopar undan hår och kastar i tunna. Ropar gliringar över salongen, jag hör dem inte men jag ser deras ansiktsuttryck. Alla deras rörelser när de vecklar ihop butiken är så invanda, man ser att de gjort det tusen gånger förut. Vi kastar ofta blickar på varandra över gatan, jag och någon frisör. Jag tittar upp från datorn samtidigt som de tittar upp över någon kalufs och det blir blixtsnabbt generande när vi hålögt stirrar in i varandras tomma blickar och så vänder vi åter fokus mot arbetet och fortsätter. Nu med kaninpuls en stund.

En äldre man smyger sig fram och stirrar på mitt sorgliga utbud genom skyltfönstret. Så vandrar han iväg. Hum-hum. Vad ska man ta sig till för att locka in dem? Bjuda på pepparkaka, kanske.

Nej, om man skulle ta och bryta upp. Göra dag. Imorgon skyltar jag om. Har fått in några inbundna Jackie Collins som säkert skulle fresta en del. Så får det bli. Imorgon vänder det. Det måste det göra.