Jag har för tillfället ett massmördarleende på läpparna. Det här leendet är det man levererar sekunderna innan man slår sönder allt som finns i ens närhet. Om man ser detta leende på någon människa ska man snabbt avlägsna sig från platsen. Orsaken till att jag har detta psykopatleende på mina läppar är den ogenomträngliga plastförpackning som finns runt vissa varor. I det här fallet en patron till en skrivare.

 

Det finns inget meddelande om ”öppna här”. Det finns ingen ingång i paketet. Allt är bara plast, som de på något sätt smält samman plasten så att det ska bli omöjligt att öppna det. Jag undrar så vad fan i helvete som menas med detta. De vill inte att man ska få upp paketet? Det här är en bokhandel och ingen verkstad, därför har jag ingen sax. Jag har bara mina egna händer. Och jag sliter i en kvart. Skär mig blodig på tumme och pekfinger. Håller på att explodera i vansinne. Till slut går den upp. Jag får skynda bort mot badrummet så att min bruna matta inte blir nedblodad.

 

När jag väl kommit igenom den första plasten anländer jag till ännu en förpackning. Jag undrar varför. Varför finns det en förpackning i förpackningen?

 

När jag öppnat förpackningen i förpackningen upptäcker jag en förpackning. Den tredje. Och jag undrar: varför finns det en förpackning runt en sak som redan har en förpackning som redan har en förpackning? Vad är det för dårar som jobbar på HP?

 

Inne i förpackningen som var förpackad i plast som var förpackad i papper som var förpackad i plast hittar jag en förpackning i papper. Och då kommer det tillbaka, massmördarleendet.

 

Jag når till slut fram till själva kärnan, till själva patronen. Men då har jag ingen lust att skriva ut längre, då har jag bara lust att sula patronen i väggen, springa efter det som finns kvar av patronen och stampa den sönder och samman samtidigt som jag växlar mellan gråt och skratt, skratt och gråt.