Charlie har vuxit ur den korg som vi köpte till henne när hon föddes. Hon kunde inte sträcka ut benen rakt i den till slut. Därför köpte vi en spjälsäng på IKEA häromdagen. Jag skruvade ihop den igår, satte i madrassen och bytte ut den nya sängen mot den gamla. Det kändes vemodigt. Som om jag just upplevde det första steget mot att hon flyttar hemifrån.

Vi lade ner henne i spjälsängen ikväll och såg hur hon låg där och nyfiket undersökte sin nya miljö. Vi stod länge där och tittade på henne där i mörkret. Betraktade hur hon somade. Lilla Charlie. Vi minns när du var så liten att man kunde hålla dig i handflatan. När du var så skör att man ville beskydda dig från allt i världen.

Och nu. Titta på dig nu. Så stor du har blivit. Snart flyttar du hemifrån. Och vad ska vi ta oss till då? Vad händer med oss?

Och vi bestämmer oss, jag och Amanda. Vi vill inte att Charlie ska växa mer nu. Det räcker så bra som det är. Helst skulle vi vilja att hon vore bebis i all evighet. Helst skulle vi vilja att hon alltid var nyfödd, alltid var vår, alltid var stor som handflata, aldrig större än så här, vår lilla Charlie.