Sitter på Stadshotellet med en whisky och tar igen mig efter föreläsningen. Jag vågar inte gå upp på rummet, för jag är rädd att jag kommer att bli så ledsen där uppe, att jag kommer att drabbas av känslan: Vad gör jag här? Varför är jag inte hemma med min familj?

Det var en trevlig stund. Försvinnande få i publiken, de var så få att jag struntade i mick och bad dem sätta sig närmare. Jag pratade i två timmar, några troppade av efter en halvtimme och då blev jag ledsen, men i övrigt var det härligt och varmt. Jag tycker så mycket om värmlänningar. Jag älskar hur de pratar. När de säger ”jämt” menar de ”bara”.

”Jag ska jämt hämta en penna”, sa en tjej som efteråt ville att jag skulle signera boken. Då menade hon inte att hon skulle hämta en penna HELA TIDEN, att det var så hon sysselsatte sig i livet. Hon menade att hon BARA skulle kila iväg och hämta en penna så att jag kunde skriva i hennes bok.

Nu går jag igenom mail och får ett tips om att gå in på en lokal nyhetssida som skrivit om föreläsningen och då möts jag av denna bild.

Den här bilden förföljer mig. Den vägrar släppa taget. Den togs som en bylinebild för Punkt Se för tre år sedan. Jag krävde att den skulle utrotas. Den är så hemsk. Varje gång jag ser den slås jag av min egen fulhet och jag vill inte gå runt och SLÅS av det hela tiden. Ser ni ögonen? Som Piff och Puff när de tittar in i julgranen på julafton. De lovade att den skulle VÄCK. De lovade att ta bort den. Men där är den igen. Denna jävla bild. Den spökar i mitt liv. Den kommer att förfölja mig tills jag dör.

Måste tänka på annat.
Måste tänka på annat.