Charlie vaknar tidigt och därför gör jag det också. Surfar på nätet. Läser om Twilight.

Twilight.
Twilight.
Twilight.

Alla talar om Twilight. Vad i helvete är Twilight?

Vad är det? VAD?! Jag hatar att känna mig utanför.

Det är fredag och då brukar jag dela med mig av lästips för helgen. Idag vill jag puffa för två vänner som har det gemensamt att de tidigare bloggar framgångsrikt, slutat tvärt och nu återtagit bloggandet igen.

En av mina favoritbloggar just nu är Marcus Dunbergs blogg. Jag tycker så mycket om hans blogg att jag bad att få skriva ett gästinlägg där. Det har jag nu gjort. Det handlar om hur Marcus Dunberg ser ut naken och dessutom ger jag några viktiga regler kring hur man badar bastu. Läs hans blogg och mitt inlägg HÄR

Sen är jag glad att berätta att min gamle vän Style By Mats-Mats är tillbaka. Hans modeblogg var den bästa i Sverige på sin tid och nu har han åter gett sig in i bloggosfären. Han skriver roligt och SANT om fashion och ibland kan man skymta min gudson Louis, vilket jag tycker är härligt. Sveriges bästa modeblogg hittar ni HÄR.

Talkshowen Schulman Show sänder idag sitt fjärde avsnitt och ni, kära bloggläsare, får så klart se det först av alla. Återigen, era kommentarer kring programmet är MYCKET värdefulla. Vi skriver ut dem och går igenom tillsammans med redaktionen. Det var bland annat efter att ni KRÄVDE att vi skulle ta bort den larviga telefonlänken som den också försvann. Därför – berätta gärna vad ni tycker om detta program där David Hellénius är huvudgästen.

Jag är på väg tillbaka från Arvika till Stockholm, sitter i ett X2000-tåg, i den avdelning som kallas “tyst vagn”. Här inne är det “små bokstäver som gäller”, informerade märklig röst i högtalarsystemet alldeles nyss. Jag går min morgon-webb-runda, som börjar med Aftonbladet, fortsätter med Twitter och slutar med fyra eller fem av mina närmaste bloggar. Det är en sorglig runda, jag vet. Och jag går den varje dag. På Aftonbladet läser jag om Jackie Ferm i Paradise Hotel. Svartenbrandts dotter, ni vet. Jag missade Paradise Hotel igår – och som jag missade! Jackie skickade hem JP, killen som hon låg med efter bara några timmar.

Tydligen så blev denne JP först arg, men sedan gick det över väldigt snabbt. Egendomligt snabbt. Jackie förklarar själv:

– Han visste inte att min pappa var min pappa förrän han kom ut och såg artiklarna. Han var väldigt trevlig, nästan övertrevlig så man kan ju tänka sig att.. ja… Han var väldigt nervös, säger hon i Aftonbladet.

Jag fattar ingenting. Ska man vara rädd för Svartenbrandt? På riktigt? Är inte han 100 år gammal? Sitter inte han i fängelse? Jag är mycket överraskad av detta, att denne JP alltså ska ha blivit RÄDD för Jackie bara för att hennes pappa är Svartenbrandt. Det är som när man var liten och sa att ens pappa var boxare. Man hotade kompisarna med sina föräldrar.

Men att hota med gamle svarten, nej, det skulle inte imponera på mig.

Sitter på Stadshotellet med en whisky och tar igen mig efter föreläsningen. Jag vågar inte gå upp på rummet, för jag är rädd att jag kommer att bli så ledsen där uppe, att jag kommer att drabbas av känslan: Vad gör jag här? Varför är jag inte hemma med min familj?

Det var en trevlig stund. Försvinnande få i publiken, de var så få att jag struntade i mick och bad dem sätta sig närmare. Jag pratade i två timmar, några troppade av efter en halvtimme och då blev jag ledsen, men i övrigt var det härligt och varmt. Jag tycker så mycket om värmlänningar. Jag älskar hur de pratar. När de säger ”jämt” menar de ”bara”.

”Jag ska jämt hämta en penna”, sa en tjej som efteråt ville att jag skulle signera boken. Då menade hon inte att hon skulle hämta en penna HELA TIDEN, att det var så hon sysselsatte sig i livet. Hon menade att hon BARA skulle kila iväg och hämta en penna så att jag kunde skriva i hennes bok.

Nu går jag igenom mail och får ett tips om att gå in på en lokal nyhetssida som skrivit om föreläsningen och då möts jag av denna bild.

Den här bilden förföljer mig. Den vägrar släppa taget. Den togs som en bylinebild för Punkt Se för tre år sedan. Jag krävde att den skulle utrotas. Den är så hemsk. Varje gång jag ser den slås jag av min egen fulhet och jag vill inte gå runt och SLÅS av det hela tiden. Ser ni ögonen? Som Piff och Puff när de tittar in i julgranen på julafton. De lovade att den skulle VÄCK. De lovade att ta bort den. Men där är den igen. Denna jävla bild. Den spökar i mitt liv. Den kommer att förfölja mig tills jag dör.

Måste tänka på annat.
Måste tänka på annat.

Sitter på försenat tåg mellan Karlstad och Arvika. Det blir tajt, det här. Jag får nog springa in i föreläsningssalen, men det kommer att gå bra. Saknar Amanda och Charlie. Går igenom telefonen och titta på bilder på vår llla älskling. Kom på att det var länge sen vi hade ”Dagens Outfit” här i bloggen. Här är dagens dagens, som man säger. Jag skulle välja en bild, men hon var så söt på allihop så jag lägger upp alla bilderna.

Klänning: Gap
Strumpbyxor: H&M
Vit undertröja: Bonpoint
Skor: Kavat. Det är en kompis till mig som heter Axel som gör de här skorna från sitt egna skinngarveri. Är de inte fantastiskt fina? Kolla in dem på sajten www.kavat.com.

Snabb fashion-intervju med Charlie Schulman
Motto: ”Mitt har alltid varit: Life is too short not to wear clothes.”
Så beskriver Charlie sin stil: ”African Slavery bohemian chic”
Charlie längtar efter: ”Hår.”
Fashion no-no: ”Mössa utomhus. Då skriker jag.”
Detta blir vårens modeplagg: ”Grötskeden som accessoar.”
Stilförebild: ”Surin, första två månaderna. Sen blev hon lite völ extravagant, kan jag tycka.”
Råd till andra fashionbebisar där ute: ”Att skrika lönar sig.”

Några av er kommenterade på mitt förra inlägg, tyckte att jag dels var otrevlig och dels att det är hutlöst att ta 895 kronor för en pocketbok av sämre sort. Men då vill jag dels säga: jag har skaffat den här butiken mycket just därför att jag här KAN vara otrevlig. Jag är butiksägare. Butiksägare är alltid buttra och otrevliga. Jag FÅR vara lite otrevlig. Det här till när jag sitter här.

Och sen, det här med priserna. Jag vet inte om ni sett mitt skyltfönster? Jag vet inte om ni lagt märke till vad det står där uppe? Just det. Det står DYRT.

Med utropstecken.

DYRT!

Kund i butiken. En herre i medelåldern. Han säger “hej” när han stiger in, jag nickar kort och tittar sedan åter ner i mina papper. Han stolpar långsamt runt bland hyllorna och till slut säger han: “Jaha… Det är alltså skräp du har här i butiken.” Jag svarar att jag har det som KATEGORISERAS som skräp, men att de flesta av de här böckerna fyller olika syften och har olika kvaliteter. Han nickar och jag fortsätter arbeta. Han tar fram en pocket av marian Keyes som heter “Å andra sidan”, läser baktill, tummar på den, jag ser i ögonvrår hur han funderar på att säga något, men han avvaktar.

“Jag hittar inget pris på den här”, säger han och håller upp boken.
“Den där…”, säger jag.

Jag tittar på boken, suger på min egen tunga.

“Den kostar 895 kronor.”

Mannen stirrar på mig häpet. Han upprepar priset, frågande.

“895 kronor?”

Jag tittar åter upp, suckar tungt och säger:

“Ja. Den kostar 895 kronor.”

Han står rådvill en stund. Tittar sig omkring med boken i hand. Ställer tillbaka den.

“Tack så mycket säger han”, och går mot dörren.
“Tack, tack”, säger jag.

Han går. Jag sitter kvar och funderar, Vad trodde han? Att jag ger bort böckerna gratis? Att det här är någon välgörenhetsinrättning? 

Jag förbereder dagens resa till Arvika, där jag ska föreläsa ikväll. Jag börjar klockan 19, vilket innebär att jag måste sova över, vilket säkert blir trevlig med det innebär också att jag ska vara utan Charlie. Det är tredje natten utan Charlie sen hon föddes och det är lika dystert varje gång.

Jag försöker ringa till Stadshotellet i Arvika för att boka rum. Men de svarar inte. Jag ringer och ringer – inget svar! Vad är det här för hotell? Om någon här kan ge tips om ett hotell i Arvika där de svarar så är jag tacksam!