Charlie har vuxit ur den korg som vi köpte till henne när hon föddes. Hon kunde inte sträcka ut benen rakt i den till slut. Därför köpte vi en spjälsäng på IKEA häromdagen. Jag skruvade ihop den igår, satte i madrassen och bytte ut den nya sängen mot den gamla. Det kändes vemodigt. Som om jag just upplevde det första steget mot att hon flyttar hemifrån.

Vi lade ner henne i spjälsängen ikväll och såg hur hon låg där och nyfiket undersökte sin nya miljö. Vi stod länge där och tittade på henne där i mörkret. Betraktade hur hon somade. Lilla Charlie. Vi minns när du var så liten att man kunde hålla dig i handflatan. När du var så skör att man ville beskydda dig från allt i världen.

Och nu. Titta på dig nu. Så stor du har blivit. Snart flyttar du hemifrån. Och vad ska vi ta oss till då? Vad händer med oss?

Och vi bestämmer oss, jag och Amanda. Vi vill inte att Charlie ska växa mer nu. Det räcker så bra som det är. Helst skulle vi vilja att hon vore bebis i all evighet. Helst skulle vi vilja att hon alltid var nyfödd, alltid var vår, alltid var stor som handflata, aldrig större än så här, vår lilla Charlie.

Charlie fick följa med mig till radion imorse. Det var som om hon aldrig gjort annat. Så fort vi kom fram satte hon ner sin dataväska bredvid sig i soffan och väntade på sin tur att sända.

 

Och så tittade hon sig omkring. Där framme stod skäggig farbror och pratade. pratade, pratade.

 

Herregud. Han slutade aldrig prata, denna farbro.

 

Sen var det min tur att prata och det var lika tråkigt som när skäggiga farbrorn pratade. Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

 

Det fanns en annan tant där också. Charlie gillade henne, tyckte att hon hade skön ”stajl”.

 

Så informerade skäggiga farbrorn att han skulle prata i tre minuter och 40 sekunder och sen skulle de spela en låt.

 

Sen fick skäggige farbrorn hålla i Charlie och det tyckte Charlie faktiskt var ganska mysigt.

 

Sen åkte vi mot stan och gick in på café och drack en kaffe och åt en macka. Då somnade charlie av utmattning. Det tär att jobba med radio!

 

Sen gick vi till butiken och jag skyltade om. Nu är jag nöjd. Nu är det bra. Den perfekta mixen av inhemskt och utländskt, av snusk och trams:

Hästarnas Dal – grottfolkssnusk av Jean M. Auel
”Vem f-n är Billy Butt?” – Butts egen historia.
”Chansen” – Jackie Collins tantsnuskklassiker.
”Jag tar Manhattan” – Judith Krantz lätt underskattade New York-snuskis.
”Passion” – Steffo Törnqvist om njutningarna i livet.

Mörk eftermiddag. Det finns något mysigt i att vara här i butiken nu. Det kalla där ute gör att det känns varmare här inne. Det är så mörkt och motbjudande utanför att man känner för att tända lite ljus, göra lite soppa och övernatta här.

Det börjar röra på sig utanför fönstret. Människor rusar förbi, de hukar i regnet, ser ut som en lång rad av lilla ”f” i brådska. De flesta går förbi skyltfönstret utan att titta på det, trots att jag gjort så fint med lampor och allt. Bara en kund på hela dagen. Hum-hum. Det är inte bra. En kund. Och hon var inte ens kund. Hon kom in för att ge en present till Charlie och det var ju gulligt, jag försökte fresta henne med böckerna, men hon skulle skynda sa hon. Hon skulle äta middag med sin dotter ända borta på Telefonplan. Och så gav hon sig ut i kylan igen. Det här är en butik där alla vänder i dörren utom vinddraget.

Hårklippningssalongen rakt över gatan börjar packa ihop. Frisörerna står och tittar upp i taket, vickar på nackmusklerna. Stretching i frisörvärlden. Sopar undan hår och kastar i tunna. Ropar gliringar över salongen, jag hör dem inte men jag ser deras ansiktsuttryck. Alla deras rörelser när de vecklar ihop butiken är så invanda, man ser att de gjort det tusen gånger förut. Vi kastar ofta blickar på varandra över gatan, jag och någon frisör. Jag tittar upp från datorn samtidigt som de tittar upp över någon kalufs och det blir blixtsnabbt generande när vi hålögt stirrar in i varandras tomma blickar och så vänder vi åter fokus mot arbetet och fortsätter. Nu med kaninpuls en stund.

En äldre man smyger sig fram och stirrar på mitt sorgliga utbud genom skyltfönstret. Så vandrar han iväg. Hum-hum. Vad ska man ta sig till för att locka in dem? Bjuda på pepparkaka, kanske.

Nej, om man skulle ta och bryta upp. Göra dag. Imorgon skyltar jag om. Har fått in några inbundna Jackie Collins som säkert skulle fresta en del. Så får det bli. Imorgon vänder det. Det måste det göra.

Amanda ringer och säger att hon kommer förbi butiken om en stund och då blir jag så glad. Jag springer runt och plockar undan så att det inte ligger kaffekoppar och skräpar. Jag brygger en ny kanna, så att Amanda inte behöver dricka den som stått på sedan klockan 13. Jag sopar golvet lite snabbt och sätter mig sedan vid skrivbordet, låtsasjobbar och väntar på att de ska komma.

Amanda säger ”åå” när hon kommer in, tittar på alla mina nya böcker och dricker en kopp kaffe med mig i fåtöljen. Sen undrar hon om jag kan ta Charlie en stund och försvinner för att göra en ansiktsbehandling. Jag är kvar med Charlie, hon får ligga på ullmattan och jag sätter mig för att avsluta ett mejl och då hör jag plötsligt ljud där nerifrån. Jag tittar ner och där ligger hon och tittar på mig och fnittrar. Fnittret övergår till rent skratt och jag blir så glad att jag skriker! Jag ropar till henne DU SKRATTADE FÖR MIG och hon blir så överrumplad av min höga röst att hon börjar gråta och då är magin över för den här gången, men det hände verkligen – DET HÄNDE! Hon skrattade!

Jag dansar runt med henne i flera minuter i butiken sen.

Häll i olja i en panna. Och glöm inte – gör det med ett leende!

 

Lägg ner en hackad gul lök.

 

Fräs denna lök på ursinnigt sätt.

 

Tärna två eller tre vitlökar.

 

Hacka tre eller fyra tomater och lägg ner i pannan.

 

ta fram en röd chili. Håll den framför dig och le!

 

Ner med den och betrakta hur det börjar se aptitligt ut där nere.

 

Det kan hända att du blir lite ”hemmablind” på din egen mat. Låt därför din partner dofta på den och kontrollera att den doftar gott.

 

Ta fram bläckfiskar. Det kan vara vilken typ av bläckfisk som helst, de finns i frysfacken på ditt ICA. Amanda valde de som såg roligast ut. Viktigt med just denna typ av bläckfisk – att man hugger av huvudet på dem. Amanda pekar på huvudet där.

 

Så här ser det ut när man skär huvudet av en bläckfisk.

 

Gör plats för den i pannan, på det att den kan fräsas och inte kokas.

 

Salta. Och du – gör det med ett leende. Det ska vara kul det här med matlagning!

 

Så får det stå en stund, det där. Du kan stå och röra om. Öppna en flaska vin, snacka lite skit med din partner.

 

Nu missade jag en bild och det var när Amanda hällde ner musslor i pannan. Nu ligger de redan där. Det kan vara vilka musslor som helst, Amanda tog något konstigt som heter vongole, men blåmusslor är ju kul! Finns inte detta, kan ni köpa på burk!

 

Koka pasta!

 

Ner med räkor i pannan. Skala dem inte, för helvete! Det kan vara färska räkor eller frysta, det spelar ingen roll. Man ska inte hålla på med elitism när man lagar mat. Man tager det man haver.

 

Hacka persilja! Här behöver du inte vara särskilt glad, för persilja är en jävla skitgrönsak, det vet vi alla.

 

När pastan är klar, häll ner den i pannan.

 

Stå en stund och njut av hur duktig du är och hur gott det ser ut.

 

Lägg upp på fat, strö persilja och kanske lite citron över.

 

Servera till din partner och se hur hans krokiga tumme riktas uppåt.

Tydligen är det inte bara jag och Amanda som fattat tycker för Charlie, som tycker att hon är lite speciell.

Ta en titt på den HÄR länken så förstår ni.

Får ett mejl från Amanda. Charlie skrattar igen.
Fan.
Helvete.
Varför hatar hon mig?

Matade Charlie, hon slog bort flaskan efter en stund, ville inte ha mer. Blev lite grinig. Började gnälla. Jag lyfte upp henne som ett flygplan över mig där jag satt i soffan. Det tyckte hon var festligt – jag med! Jag flög med henne över mig en stund, hon jollrade och var munter, men plötsligt kräktes hon ymnigt rakt ner på mig. Olyckligtvis hade jag min mun öppen eftersom jag gjorde så kallade flygljud med munnen. Och, ja.

Stora delar av Charlies kräk hamnade i min mun. Jag lade ner Charlie i babybjörnen och sprang-sprang-sprang till badrummet. Sköljde och spottade. Men smaken av kräk satt fast i svalget. Jag borstade tänderna, sköljde igen och nu sitter jag här vid datorn igen. Charlie har somnat belåtet framför mig. Mätt och nöjd efter flygturen. Och jag har fortfarande samma smak i munnen. Det känns som om jag har kräkts trots att jag faktiskt inte gjort det.

GOD!
MORGON!

Charlie har ännu inte skrattat för mig. Hon skrattar för Amanda mest hela tiden, men aldrig när jag är med.

Till Amanda säger jag att det inte spelar någon roll. “Det får komma när det kommer”, säger jag och Amanda smeker mig på kinden med ett ansiktsuttryck som enklast kan översättas till ett “naw” och kilar sedan in på badrummet för att ta ett bad. Så fort hon sätter på vattnet och inte hör något smyger jag fram till Charlie och gör mina konster. Jag står som en fågelskrämma framför  henne. Armarna utsträckta och vidöppna ögon. Gestikulerar sedan som en övertänd mimare. Låter sedan som en utvecklingsstörd. Studsar runt henne en stund och slår mig mycket hårt på kinderna. Försvinner bakom en byrå och studsar plötsligt fram med ett svalg-ljud och närmar mig henne pickande, som en anka.

Charlie stirrar på mig likgiltigt.
Jag ställer mig andfådd med händerna för knäna och funderar på vad jag ska ta mig till.