Åker runt i Skåne och kollar på platser där jag och Amanda kan gifta oss i sommar. Vad tror ni om det här stället? Fint, va? 

Vår talkshow Schulman Show som visas på aftonbladet.se gjorde en otrolig start med nästan 400.000 tittare. Vi trodde kanske att det rörde sig om nyhetens behag och att episod två skulle gå ner i tittning. Nu står det klart att episod nummer två hade över en halv miljon tittare. 500.000! Det är ju helt fantastiskt.

Och genast börjar det röra oroligt på sig inom gammel-tv. Vad ska de traditionella tv-kanalerna ta sig till när ett webbprogram plötsligt är större än de flesta program på Kanal 5 och TV3? Det uppstår plötsligt ett nytt oväntat hot, det från nätet.

Och gammel-tv reagerar som en dinosaurie. I Resumé går en VD för ett företag som mäter tv-tittandet ut och pratar om Internet-hotet. Han får alltså sin lön från tv-kanalerna. Det är SVT, TV3, TV4, Femman och så vidare som är hans uppdragsgivare. Han säger att det inte går att jämföra webbsiffrorna med tv-siffrorna.

Han kritiserar räkningen av webb-siffror därför man kan titta på ett webb-program i en sekund och sedan stänga av, men ändå räknas som en tittare. I tv-världen måste man titta minst 20 sekunder för att kunna kallas en tittare.

Han säger detta för att STÄRKA tv:s position, men i själva verket är detta något som försvagar den. Ibland TITTAR man på tv. Aktivt, menar jag. Men lika ofta har man bara på den i bakgrunden. Man sitter och läser en bok medan tv:n skvalar. Man talar med en kompis. Hånglar med sin flickvän. När man bara har på tv:n i bakgrunden så räknas man som en tittare trots att man faktiskt inte tittar. Bland de “tittare” som redovisas när tv visar sin statistik finns alltså en stor mängd icke-tittare.

Några sådana icke-tittare har ju inte webb-program. Här krävs ett aktivt val. Man ser en rubrik: “SE SCHULMAN SHOW”. Man blir intresserad, och MAN KLICKAR för att se. Det finns inga webb-program som STÅR PÅ i bakgrunden. Så tittar man inte på webb-tv.

Gammel-TV-gubben har kanske rätt. Man kan inte jämföra siffrorna. Våra “tittare” är faktiskt mer värda än de som redovisas i gammel-tv-världen.  

Jag blev inbjuden till Malou von Sivers program Efter tio i veckan för att delta i en diskussion om NÄTHAT. Jag tyckte visserligen att den diskussionen var daterad, att det var ett ämne som brände för några år sedan, i bloggens födelse då det fanns en berättigad oro för att vanliga människor som plötsligt blev publicister – bloggare – inte skulle kunna hantera ansvaret, inte kunna avgöra vad man kan skriva och inte. Men bloggarna lärde sig och idag är näthat ett randfenomen som bara drabbas av de som själva hatar.

Men Malou von Sivers ville alltså tala om näthat år 2009 och jag avböjde, inte för att diskussionen är inaktuell, utan därför att jag satt i mina radiosändningar hela veckan och ville fokusera på dem. Så får jag under hela veckan veta genom SMS att ”Malou sitter och snackar skit om dig”. Dag efter dag sitter hon alltså och pratar om mig. Jag antar som en hämnd för att jag inte ställde upp i hennes program.

Själv har jag varit gäst tre gånger i hennes program – hon har alla gånger velat tala om min blogg och samtidigt skrutit om att aldrig läst den. Ärligt talat. Vad är det för journalistik? Att kokettera med att man inte läst en enda blogg i hela sitt liv och bjuder in en gäst för att tala om bloggar – vad menas med det?

När den här radiostormen lade sig igår tittade jag igenom lite av hennes program. Hon hade TEMA BLOGG under hela veckan och det står så fullständigt klart att hon fortfarande inte läst en enda bloggrad i hela sitt liv. Hon är så fullständigt nyanslös, ointresserad och okunnig. Slapphänt, fördomsfullt och osorterat vandrar hon genom ämnena. Det smärtar mig att se henne så dålig. Hon talar om bloggar i en vecka och kan ingenting om dem.

Jag struntar i det. Hon får vara okunnig. Men jag blir lite STÖRD över att se henne tala om mig på det där okunniga, hafsiga, pladdriga sättet.

Därför har jag ett meddelande till Malou:

Om du verkligen är intresserad av bloggar, vilket jag inte alls tror, så kommer jag gärna och talar dig till rätta i ämnet. Det enda jag kräver av dig är att du då läser en blogg i förväg. Du behöver inte läsa min blogg – du behöver bara läsa EN blogg. Och så kommer jag och hälsar på i studion och ger dig en läxa för livet. Jag vill nämligen gärna komma till ditt program och låta dina tittare veta exakt hur dåligt påläst du är. Är jag välkommen?

Här är nya Schulman Show! Ge gärna era synpunkter i kommentarsfältet så att vi kan bli bättre!

Jag höjer insatserna. Ökar ansträngningen. Jag ställer mig bredbent och hoppar jämfota samtidigt som jag flaxar med armarna  Jag gör fruktansvärda grimaser med ansiktet och varvar högljudda pruttljud med hotfufulla grisläten. Jag slår mig själv i pannan med ett smällande ljud. Jag rullar med ögonen som en mentalsjuk. Allt detta gör jag. Och Charlie förblir någonstans i landet mellan ”oberörd” och ”lätt brydd”. Hon vägrar skratta.   

Jag är så glad att Charlie skrattade. Och så ledsen att jag inte fick vara med när det hände. Jag försöker återskapa situationen. Jag lägger Charlie på rygg och gör pruttljud, precis som Amanda igår. Charlie reagerar inte. Jag gör högre pruttljud. Intensiva pruttljud. Jag killar henne i magen och pruttar till slut så att jag blir anfådd. Men Charlie bara tittar på mig förundrat. Jag tycker mig uppfatta medlidande i blicken. Som om hon tänkte: ”Stackars sorgliga människa.” 

Igår när jag var i sändning satt Amanda hemma med Charlie i soffan och lyssnade. och då hände det! Charlie skrattade för första gången! Titta på filmen (jag har gjort det ett hundratal gånger).

God morgon! Sista radiodagen tillsammans med mamma idag och det känns så otroligt tråkigt, för det känns som att det är först nu, till tredje avsnittet, som vi kommit igång på riktigt. Idag ska vi träffa Robert Ashberg och fråga honom vad fan i helvete han höll på med när han träffade Anna Anka i sin egen studio och plötsligt blev gubbkåt. Och är enligt uppgift mycket upprörd på mig, så det kan ju bli ett roligt program.

Det var så fint. Sarah Dawn Finer sjöng musikalmusik i radion. Hörde ni? Lysande ni på henne?