Jag sitter på radion och jobbar med manuset till ”Schulman i P1” som börjar klockan 15.03. Snart kommer mamma, som är min sidekick och då tar vi en kopp kaffe och går igenom dagens program. Det är roligt att jobba med mamma i radion. Det är så märkligt, men det känns som att det är först när vi sitter i studion som vi har riktiga samtal med varandra, jag och mamma. När vi ses annars så är man så hemtam och slö att man inte tänker på att mamma inte bara är mamma utan också en rätt klok kvinna som man kan prata om saker och ting med.

Det är sällan vi talar allvar numera. Men det händer ibland. Häromdagen pratade vi om döden. Jag minns inte varför, JO, jag hade skrivit en novell i ämnet, mamma hade läst den och gav synpunkter. Det var ett långt och härligt samtal. Sen lade vi på. En kvart senare ringde mamma upp och sa: ”Det var så fint att prata med dig på riktigt, Alex.”

Jag tänkte på det sen. På alla de samtal som inte varit på riktigt.

Vad man slösar sin tid på strunt, tycker ni inte?

Jag och Amanda har ett problem. Det är ett stprt problem. Det ger upphov till nästan dagliga bråk, som blir infekterade och lever kvar som gift i oss i timmar. Det handlar om vad Charlie ska ha på sig när hon går ut.

Amanda vill pälsa på Charlie som om hon ska ut på Polarexpedition. Det är mössor och vantar och undertröjor och övertröjor och filtar. Hennes tes är enkel – hon vill att Charlie ska ha lika mycket kläder på sig som hon själv när hon går ut. Hon tänker: människa som människa. Nej, förresten .Hon vill att Charlie ska ha på sig lite mer kläder än hon själv. Eftersom hon INTE RÖR PÅ SIG, HON LIGGER JU BARA ALLDELES KALL I VAGNEN DÄR!

Jag menar att det är överdrivet. Jag menar att man inet behöver ta på Charlie en undertröja, en övertröja, en tjock täckjacka och lägga ner henne i en vagn och DESSUTOM LÄGGA TVÅ JÄVLA FILTAR ÖVER HENNES BEN!

Ni får avgöra. Vem är sjuk i huvudet här?

Iskall eller kokhet?

Ligger i sängen i mörkret. Ville inget särskilt. Ville visa upp middagen som var så god. Hemligheten är det skirade smöret, skulle jag säga. det blir lätt förbisett. ”Äh, vi har ju räkor, ägg och pepparrot, vi behöver inget skirat smör”, säger man. Men där tar man miste! Fisken ska bada i smör. Hör ni vad jag säger?! BADA!

 

Jag har kommit hem från P1 och känner mig helt slut i huvudet. Jag tyckte det gick ganska bra, men det finns en hel del som kan bli mycket bättre och egentligen borde jag sätta mig ner och lyssna igenom programmet, men det finns inget vidrigare än att höra sin egen röst. Därför avstår jag. Jo, förresten! Det finns något som är värre än att höra sin egen röst och det är att titta på sig själv i tv. Därför avstår jag också från att titta på SVT:s Sommarpratarna som går om en timme. Jag klarar inte av det helt enkelt. Det finns ett mått av själväckel i det här som jag en vacker dag borde ta tag i.

Men nu tar jag istället tag i Charlie. Amanda väntade med grötmatningen så att jag fick vara med och hon slabbade till det på mycket festligt sätt.

Charlie alltså.

Sen badade vi och Charlie introducerade en hel del nya ljud och läten, bland annat ett pruttljud som på något sätt lät utvecklat, ja, förfinat. Sen gick vi och lade oss i sängen och jag matade henne och där hade vi vår egna lilla stund där hon tittade forskande på mig med sina vackra, mörka ögon och sen domnade hon bort och somnade i min famn. Jag lade ner henne i sängen som om hon vore nitroglycerin och tassade ut och nu har Amanda gjort torskrygg med riven pepparrot, skirat smör och potatis. En rätt som ligger på min topp-3-lista över de bästa maträtterna jag vet. Wienerschnitzel ligger etta, det visste ni.

Tre timmars bilfärd på E4 söderut och till slut är jag i Åtvidaberg. Åtvidaberg, vad vet man om Åtvidaberg? Ralf Edström är född här tror jag. Det är allt jag vet. Staden är fylld av rondeller, som om stadsarkitekten ville att det skulle vara lite ”klurigt” att ta sig in.

Biblioteket i stan har bjudit hit mig, de vill att jag kommer och talar om min bok. Bibliotekarien möter mig utanför. Jag är lite sen och hon är orolig och vänlig. Snabba steg upp för trappan och jag följer efter. ”Bokhandlaren sa att han skulle komma förbi och sälja din bok efteråt, men han verkar ha hoppat av”, säger hon och leder mig in. Hon frågar om jag såg något av stan när jag åkte in och jag svarar att det var så mörkt.

”Ralf Edström är född här vet jag”, säger jag.
”Nej, han är inte född här. Men han spelade här”, säger kvinnan.
”Jaså, var det så det var”, säger jag.

Vi går upp på scenen. På bordet där uppe finns min bok, ett glas vatten och ett headset. Hon ber mig testa ljudet och jag slår till mikrofonen så att det sprakar på så obehagligt sätt i hela salongen att publiken vrider på sig oroligt. Det uppstår sedan ett mummel.

Och så pratar jag om mig själv och om boken. Det är en trevlig stund. Efter 45 minuter är jag klar. Jag stannar kvar en halvtimme och pratar med en skoltidning. Bibliotekarien vill att jag bor på hotell i stan, men jag vill hem till min familj. Det är min regel för sådana här resor – jag åker gärna, bara jag kommer hem till min familj på kvällen.

Jag sätter mig i bilen och kör i totalmörker mot stockholm. Lyssnar på P1. Nervös för imorgon. Då ska jag göra min premiär som programledare för ”Schulman i P1”. Jag funderar på manus och två gånger stannar jag vid vägrenen för att göra någon anteckning som jag inte vill glömma bort.

Jag ökar fartende sista tio milen så att jag sa hinna hem till 23 då Charlie får mat. Jag hinner. Charlies ögon glittrar också när det är mycket mörkt. Nu ligger hon och sover här bredvid. Det gör Amanda också. Jag går igenom mina anteckningar från vägrenarna, men de bär inte hälsans tecken och jag kastar dem åt helvete.

Och så försöker vi igen.

Charlie har just lärt sig att ta bilder på sig själv med sin mobil. Hon sträcker ut handen ifrån sig, riktar kameran mot sig själv och smäller av bild efter bild. Och så gör hon poser och miner och försöker se läcker och lite mystisk ut.

Jag är så glad att Charlie inte har ärvt mitt morgonhumör. Hon behöver inte en kopp kaffe innan hon ”kan bli människa” som det så täntigt heter. Charlie vaknar, upptäcker att hon är en människa och blir så belåten över det att hon ler.

 

Det går några sekunder och hon blir allt gladare. Det pyser från henne av eufori.

 

Så där håller det på. Hon ler och tinfdrar och gnistrar. Efter någon minut blir hon sur och börjar skrika, men det tänkte jag avstå från att redovisa här. Nu ska vi bara vara glada för den där första glädjeminuten.

Det ringde från en kvälltstidning (den sämre av de två) och frågade om jag ville kommentera SVT:s Robin och dennes ”vilda påhopp” på mig i lördags. Jag hade inte sett det, inte ens hört om det och bad att få återkomma. Så gick jag in på SVTPlay och hittade det. Soran Ismail är gäst, det framkommer att han vid något tillfälle arbetat med trav och Robin introducerar en tävling.

Robin frågar: ”Vad heter den här hästen?” Soran kan inte svara. Han har ingen aning.

 

Robin frågar: ”Vad heter den här hästen då?” Det kan Soran. Han heter Lilla Gubben.

 

Robin frågar: ”Vet du vad den här hästen heter då?” Skratt! Soran svarar: ”Ja, det vet jag. Det där är Alex Schulman.”

 

Annika Lantz applåderar, Robin lägger undan korten och går vidare i programmet.

Det var väl inte så farligt? Skulle jag bli arg för att någon skämtar om mitt utseende? Det skulle just sett snyggt ut, det. Alltså, jag vill mena att det kanske inte var VÄLDIGT ROLIGT eller FIFFIGT, men så kan det ju vara ibland när man sitter i en redaktion och måste kläcka lustigheter. Allt blir inte superkul.

Däremot var det roligt att se Robin, det var mycket länge sen sist. Han har blivit bra mycket tryggare och bättre tycker jag. Det var en rolig halvtimme! Robin har en absolut charm och den lyser igenom på sådant sätt att man blir på gott humör. Sen blir det ibland lite generad stämning, särskilt i samtalet med Lantz och jag tror att det beror på att Robin hela tiden måste hitta en humorknorr på varje ämne. Det ska han sluta upp med. Ibland måste man bara lita på SAMTALET! Men i övrigt – BRA!

Året var 1983, jag var 7 år gammal. Pappa skrotade runt i sovrummet på vårt torp i Värmland. Han hade stängt dörren bakom sig, det var ovanligt. Vi var tre barn som förvirrade stod utanför och undrade vad han gjorde där inne. Mamma ville inte svara. Efter en stund kom han ut med en högtidlig blick som jag aldrig sett förut i hans ansikte. Han bar röd träningsoverall, höll en ICA-kasse i ena handen och en fotboll i den andra. ”Då vill jag att barnen följer med mig”, sa pappa utan att titta på oss. Han vandrade ner till fotbollsplanen, ställde sig mitt på den nötta gräsmattan och ropade så att det ekade över sjön: ”Då vill jag förklara den första Coca-cola Cup invigd!”

                      Reglerna var enkla. Pappa stod i mål och vi barn fick skjuta fem straffar vardera. För varje mål vi gjorde fick vi en Coca- cola. Prestigen mellan oss barn, den gick inte att beskriva. Och pappa spelade sin teater så väl att det blev elektriskt. När han släppte in ett skott skrek han FAN så högt att vi nästan blev skrämda och när jag gick fram för att få min Cola-burk tog han min hand, tittade på mig BISTERT och BITTERT och sa: ”Väl skjutet.”

                      Den här traditionen levde stark sedan. Varje midsommarafton anordnades Coca-cola Cup. Vi längtade efter den redan i juli. Och åren gick, pappa blev äldre och Coca-cola Cup blev inte längre bara en tävling om läsk, utan en tävling mot pappas ålder. Vi gjorde målet lite mindre för varje år. Bytte ut läderkulan mot en plastboll för att inte pappa skulle bli skadad. Vi anpassade tävlingen efter pappas ålder.

                      2003 orkade pappa inte åka till torpet över midsommar. Vi trodde att Coca-cola Cup var över. Men tävlingen var starkare än så. ”Coca-cola Cup SKA avgöras”, sa pappa. Han tog sin rollator och ställde sig i dörröppningen till sitt sovrum i vår lägenhet i Farsta. Vi sköt försiktiga skott mot hans svaga kropp. Vi var så lyckliga sen. Coca-cola Cup hade överlevt ett år till, i 21 år i sträck hade tävlingen glatt oss, fört oss samman. Några veckor senare dog pappa på Södersjukhuset.

                      I Juli i år födde min fästmö Amanda en dotter. Och jag sörjer så att Charlie aldrig fick träffa min pappa.

                      Det är så mycket jag vill berätta om min pappa för Charlie när hon blir lite större. Men jag vill inte sitta efter middagen med en kaffe och cognac, bli sentimental och berätta skrönor om min pappa för en dotter som till sist flackar ointresserat med blicken.
Istället vill jag gå till affären, köpa en fotboll och en kasse med Cola-burkar, gå ut på en äng med min dotter och säger: ”Coca-cola Cup av den 22:a årgången är härmed invigd!”

Charlie vaknade ganska tidigt. Amanda fick sova lite till, så jag fick klä på henne. och det här var jag ändå ganska nöjd med. Charlie såg dock inte alls nöjd ut, men nu är det så att Charlie helt enkelt får finna sig i att jag är hennes pappa och jag bestämmer vad hon ska ha på sig.

 

Men hon skulle envist sitta och tjura för de där kläderna. Satt tyst länge och exploderade då och då och vilda, korta, gälla skrik. Hon var inte arg eller ledsen. Oklart var hon var. Hon bara skrek rätt ut. De där skriken är mycket intressanta. ”Det kan bli mycket intressant att introducera de där skriken för de övriga gästerna på Riche idag”, tänkte jag.

 

Vi träffade Calle och Anitha på Riche. Det visste ni kanske inte, att Calle gillar vapen. Den där pistolen, Calle kallade den ”Glock-trettisjuan”, är Calles lilla älskling. Med hans egna ord: ”Det är handeldvapnet numero uno.”

 

Sen gick vi till ett ATG-ombud för att hämta ut biljetter till föreställningen Kvarteret Skatan, som vi skulle se på kvällen. Vår kompis Josephine är med där och vi ville verkligen se henne. Vi blev där informerade om att Amanda är med på Slitz lista över de sexigaste kvinnorna i Sverige, så vi rev fram tidningen och bläddrade febrigt fram uppslaget – där var hon! Sveriges näst sexigaste MILF!

 

Biljetterna kostade 800 kronor. Jag trodde inte det var sant. En humorshow på två timmar för 800 kronor? Det är ju dyrare än en George Michael-konsert. Jag betalade och muttrade till tanten: ”Måtte detta vara en magisk show.” Hon svarade inte, så jag sa igen: ”Måtta den vara magisk!” Hon hade redan börjat expediera en annan kund.

 

Amanda ville kolla på kläder. Tråkigt!

 

Hon gick länge runt och tittade på kläder på NK. Jag önskade att man kunde göra som Charlie – lägga sig ner och slockna någonstans.

 

Sen gick jag och polis-Jonas på AIK-IFK Göteborg- Det var cupfinal. Ser ni mannen som sitter där. Han måste ha världens tråkigaste jobb. Hans uppgift är att hela tiden blicka ut mot publiken. Han får inte ens vända sig om och titta på matchen i en enda sekund.

 

Titta på honom! Stackaren. I nittio minuter satt han där med tom blick och tittade på publik medan vi andra tittade på en mycket spännande match.

 

I pausen kom hans chef fram. Vad talade de om? Gav chefen feedback? ”BRA TITTAT I FÖRSTA HALVLEK, TAPPA INTE FOKUS NU I ANDRA!”

 

AIK vann och norra stå exploderade.

 

Jag hade platserna längst ner i mitten, precis där de delade ut medaljerna efter matchen. Det innebar att jag fick ögonkontakt ibland med mina idoler. Så hände det märkligaste. AIK:s tränare Micke Stahre sprang mot läktaren, hoppade över en reklamskylt och gav mig den blombukett han fick efter matchen.

 

Jag var så glad. Blommor från AIK:s tränare. Jag och Micke Stahre gick i samma klass när vi var barn och vid något tillfälle nämnde jag i bloggen att han var en tuffing som barn och det där blåste kvällstidningarna upp på sjukt sätt, så att Micke tvingades be om ursäkt. Så fånigt. Det är jag som ska be om ursäkt om jag gjort så att AIK:s GULDTRÄNARE hamnat i trubbel på grund av att jag skrev lite slarvigt om honom.

 

Jag kom hem till Amanda. ”Jag har köpt lite blommor till dig, för jag älskar dig så mycket”, sa jag. Amanda blev så glad. ”Vad gullig du är”, sa hon och pussade mig. Jag var mycket belåten med mig själv. Jag är ett geni!

 

Sen bytte vi om för föreställningen och Amanda sa: ”Ska vi inte ta och ge blommorna till Josephine efter föreställningen?”. Jag sa att det var en bra idé, att hon var ett geni!

 

Efter föreställningen gav vi blommorna till henne. Och hon blev så glad. Hon skulle bara veta hur de färdats under dagen. Från värdinna på Råsunda till Micke Stahre, från Micke Stahre till mig, från mig till Amanda, från Amanda till henne. Sen gick vi och åt mat och då glömde jag bort att ta bilder. Men det var trevligt. Så! Där har vi den, min gårdag i bilder.