En stor dag! Idag åt Charlie för första gången annan föda än mjölk! Nervöst blandade vi ihop gröt, kollade och dubbelkollade att måtten stämde, räckte fram en darrande sked mot hennes mun. Och som hon åt! Först i chock – vad fan är det här? Sedan i absolut förtjusning. 50 procent hamnade i munnen, 50 procent utanför. Vilken dag! Hon åt gröt!!  

Charlie har snusat till lite och jag vet att hon snart vaknar, men jag har ändå så mycket tid på mig att jag hinner gå och göra en kopp kaffe och ta fram min snus. Det ljuvliga i denna stund! Det sköra i denna stund – måtte den räcka några ögonblick till!

Det fantastiska i att finna denna oerhörda njutning i detta lilla.

Vissa måste sätta sig i ett flygplan och hoppa fallskärm för att få en kick. Jag behöver bara en tupplur från Charlie, en kopp kaffe och en snus i det skumma vardagsrummet. Jag känner just nu den renaste lycka.

Gissa vem som hade lust att gå upp lite tidigare än vanligt den här lördagsmorgonen? Och gissa vem som just nu om och om igen, som en hysteriker, nynnar för sig själv att man måste gilla läget gilla-la-la-la-läget. 

Jag tittade på Cirkus Möller idag för första gången och tänkte ge en kort sammanfattning. Den humor som presenteras i programmet kan sammanfattas i bilden ovan – konstiga grimaser och röd fluga.

Jag satt alldeles paff där i teve-soffan. Trodde inte det var sant. Måns Möller var övertänd och spattig, stod och skrek och hoppade och presenterade vildsint sketcher, den ena svagare än den andra. Det finns en sidekick i prpgrammet också. Han spelar bitter studioman. Samspelet mellan honom och Måns Möller får mig att tänka på roliga timmen. De ”gnabbas” med varandra hela tiden. Det är plågsamt, man vill därifrån, man önskar att de ska sätta på en sketch snart. Och så sätter de på en sketch. Och då längtar man tillbaka till studiomannen.

Kom tillbaka, studioman, allt är förlåtet!
Så tänker man.

Och så där håller det på. Och sen är det slut.

Där har ni den, min analys av Cirkus Möller.

Avsnitt nummer två av Schulman Show! Säg nu vad ni tycker! Vad är bra och vad är dåligt? Vad vill ni se mer av? Vad vill ni se mindre av? Hylla! Dissa!

Ibland kan det hända att ens dotter skriker väldigt länge mitt i natten, fortsätter till tidiga morgonen och till slut inser man som förälder att det bara är att stiga upp för dagen fastän klockan är bara strax efter fem på morgonen. Och man känner sig lite TRÖTT när man bär sin dotter ut från sovrummet och lägger henne i babybjörnen för att kunna borsta tänderna och när hon där och då levererar ett charmigt, flörtligt litet leende – ett leende som säger ”äsch, nu glömmer vi den här tråkiga natten, hörrö” – så är det under EN LITEN SEKUND svårt att besvara det.

Under en liten sekund vill man säga: ”Du. Jag snackar inte med dig.”

Sen älskar man sin dotter över allt annat igen.

Här på Regeringsgatan hjälper vi varandra. Vi ställer upp! Jag fick för några veckor sedan besök av Åke och hans underbara fru. Det var Åke som ägde butiken innan mig. Han är lampdesigner. Jag sprang ner till Brunkebergsbageriet och köpte lite bullar, vi drack en kopp kaffe, han tittade sig onkring med sina pliriga ögon och sa: ”Här behöver du ljus, gosse.”

Idag kom han in med en stege och kablar och grejer. Och så skruvade han upp en egendesignad lampa i taket. Nu skvätter det, STRILAR DET ett behagligt, varmt ljus över bokryggarna här inne. Jag och Åke satte oss i fåtöljerna när han var färdig, drack en kopp och betraktade lamporna i tystnad. ”Fint sken”, sa jag. Åke nickade.

Det var en fin stund.

Så sa Åke ”nä hörrö” och reste sig upp för att gå. Imorgon ska han sätta upp spotlights till skyltfönstret eller ”skyltan”, som jag lärt mig att det heter om man är i butiksbranschen.

Åke. En god man. Regeringsgatan kan mycket väl vara Sveriges trevligaste gata.

Vi var på Barnavårdscentralen idag. Det är alltid lite dubbla känslor att vara där. Det känns som en blandning av julafton och kvartssamtal. Jag får en känsla av att bli bedömd. Hur bra är vi som föräldrar egentligen? ”Brukar ni lägga Charlie på magen?” frågar den vänliga kvinnan. Vi säger att vi försöker ibland, men Charlie är inte så förtjust. Och så isar det i magen, för det ser ut som att kvinnan gör mentala anteckningar:

D-Å-L-I-G-A F-Ö-R-Ä-L-D-R-A-R

Så skriver hon för sig själv och vi står och tittar ner i golvet. Kvinnan visar hur det går till när man lägger barnet på mage och gör det med sådan elegans att man själv känner att hon skulle vara en bättre förälder till Charlie än oss. Och så berättar hon att Charlie måste öva sina nackmuskler. ”Jo, det är klart”, säger jag. ”Det där ska vi hem och göra på en gång”, säger Amanda.

Och man känner sig så liten så misslyckad och så dum.

Men så blir det dags för mätning och vägning – julafton! Nu ska Amanda få betalt för alla nattamningar och jag för att jag varit ihärdig med nappflaskan. Nu ska vi få svart på vitt på att Charlie blir större! Och vi mäter och väger och Charlie skriker, det gör hon alltid, men vi är alldeles febriga, vill så gärna HA FRAM SIFFRORNA, som kvinnan sedan skriver in i sin dator och plötsligt visar sig den ljuvliga skärmen med KURVORNA.

Som man älskar de där kurvorna.
Man lever för att se dem.

Vi tittar på dem länge. Helst skulle vi vilja att hon skrev ut dem så att vi kunde ta hem dem och titta mer ikväll. Allt ser bra ut, berättar kvinnan. Hon är väldigt lång, säger hon.

Och vi tittar med öppna munnar på hur hennes kurva ligger ovanför medelkurvan för längd och vi tycker att det är helt fantastiskt. Och jag, som gillar att reta Amanda, säger högt så att kvinnan hör: ”Det är ju underbart, Amanda. Nu kanske hon kan bli fotomodell som du drömmer om trots allt.”

Det har Amanda aldrig drömt om på något sätt, det har hon aldrig velat, men jag gillar den konstiga stämningen som uppstår. Amanda protesterar, säger till kvinnan: ”Du förstår att han skojar, va?” Och kvinnan ler och säger ”absolut”, MEN HON FÖRSTÅR KANSKE INTE RIKTIGT! Och Amanda känner sig så dum och sen fnissar jag i en halvtimme efteråt.

Kom hem igår efter inspelningen av succéprogrammet Schulman Show (som är större än alla program på TV6, alla program på TV8 och de flesta program på TV3 och Kanal 5) och möttes av Amanda som hade öppnat en flaska vin. Jag sa till henne att hennes tröja var fin, men att man inte kan ha samma tröja på sig fyra dagar i sträck och då sa hon först ”äh” och sedan ”skål” och sen somnade jag i Amandas famn klockan 20, vaknade klockan 22.30, stapplade till sängen och vaknade nästa gång av Charlies ljuvliga skrik imorse klockan 6.30.

Kära vänner. Det har kört ihop sig fullständigt de senaste dagarna. Jag har haft enormt mycket att göra i butiken och dessutom haft en hel del sktivjobb som buntade ihop sig på olyckligt sätt. Och hur mycket jobb jag än har så är det min absoluta regel att vara hemma klockan 17.45 för att bada med Charlie och sen mysa med henne i sängen tills hon somnar. Dessutom har Charlie varit särdeles ”rivig” de här dagarna. Hon vaknar och skriker mitt i natten. Lever rövare. Tror att hon bestämmer allt. Vilket hon också gör.

vad har blivit lidande? jo, bloggen. Jag ber om ursäkt för det. Men nu är jag tillbaka.