Året var 1983, jag var 7 år gammal. Pappa skrotade runt i sovrummet på vårt torp i Värmland. Han hade stängt dörren bakom sig, det var ovanligt. Vi var tre barn som förvirrade stod utanför och undrade vad han gjorde där inne. Mamma ville inte svara. Efter en stund kom han ut med en högtidlig blick som jag aldrig sett förut i hans ansikte. Han bar röd träningsoverall, höll en ICA-kasse i ena handen och en fotboll i den andra. ”Då vill jag att barnen följer med mig”, sa pappa utan att titta på oss. Han vandrade ner till fotbollsplanen, ställde sig mitt på den nötta gräsmattan och ropade så att det ekade över sjön: ”Då vill jag förklara den första Coca-cola Cup invigd!”

                      Reglerna var enkla. Pappa stod i mål och vi barn fick skjuta fem straffar vardera. För varje mål vi gjorde fick vi en Coca- cola. Prestigen mellan oss barn, den gick inte att beskriva. Och pappa spelade sin teater så väl att det blev elektriskt. När han släppte in ett skott skrek han FAN så högt att vi nästan blev skrämda och när jag gick fram för att få min Cola-burk tog han min hand, tittade på mig BISTERT och BITTERT och sa: ”Väl skjutet.”

                      Den här traditionen levde stark sedan. Varje midsommarafton anordnades Coca-cola Cup. Vi längtade efter den redan i juli. Och åren gick, pappa blev äldre och Coca-cola Cup blev inte längre bara en tävling om läsk, utan en tävling mot pappas ålder. Vi gjorde målet lite mindre för varje år. Bytte ut läderkulan mot en plastboll för att inte pappa skulle bli skadad. Vi anpassade tävlingen efter pappas ålder.

                      2003 orkade pappa inte åka till torpet över midsommar. Vi trodde att Coca-cola Cup var över. Men tävlingen var starkare än så. ”Coca-cola Cup SKA avgöras”, sa pappa. Han tog sin rollator och ställde sig i dörröppningen till sitt sovrum i vår lägenhet i Farsta. Vi sköt försiktiga skott mot hans svaga kropp. Vi var så lyckliga sen. Coca-cola Cup hade överlevt ett år till, i 21 år i sträck hade tävlingen glatt oss, fört oss samman. Några veckor senare dog pappa på Södersjukhuset.

                      I Juli i år födde min fästmö Amanda en dotter. Och jag sörjer så att Charlie aldrig fick träffa min pappa.

                      Det är så mycket jag vill berätta om min pappa för Charlie när hon blir lite större. Men jag vill inte sitta efter middagen med en kaffe och cognac, bli sentimental och berätta skrönor om min pappa för en dotter som till sist flackar ointresserat med blicken.
Istället vill jag gå till affären, köpa en fotboll och en kasse med Cola-burkar, gå ut på en äng med min dotter och säger: ”Coca-cola Cup av den 22:a årgången är härmed invigd!”