Jag är på väg tillbaka från Arvika till Stockholm, sitter i ett X2000-tåg, i den avdelning som kallas “tyst vagn”. Här inne är det “små bokstäver som gäller”, informerade märklig röst i högtalarsystemet alldeles nyss. Jag går min morgon-webb-runda, som börjar med Aftonbladet, fortsätter med Twitter och slutar med fyra eller fem av mina närmaste bloggar. Det är en sorglig runda, jag vet. Och jag går den varje dag. På Aftonbladet läser jag om Jackie Ferm i Paradise Hotel. Svartenbrandts dotter, ni vet. Jag missade Paradise Hotel igår – och som jag missade! Jackie skickade hem JP, killen som hon låg med efter bara några timmar.

Tydligen så blev denne JP först arg, men sedan gick det över väldigt snabbt. Egendomligt snabbt. Jackie förklarar själv:

– Han visste inte att min pappa var min pappa förrän han kom ut och såg artiklarna. Han var väldigt trevlig, nästan övertrevlig så man kan ju tänka sig att.. ja… Han var väldigt nervös, säger hon i Aftonbladet.

Jag fattar ingenting. Ska man vara rädd för Svartenbrandt? På riktigt? Är inte han 100 år gammal? Sitter inte han i fängelse? Jag är mycket överraskad av detta, att denne JP alltså ska ha blivit RÄDD för Jackie bara för att hennes pappa är Svartenbrandt. Det är som när man var liten och sa att ens pappa var boxare. Man hotade kompisarna med sina föräldrar.

Men att hota med gamle svarten, nej, det skulle inte imponera på mig.