Vi var på Barnavårdscentralen idag. Det är alltid lite dubbla känslor att vara där. Det känns som en blandning av julafton och kvartssamtal. Jag får en känsla av att bli bedömd. Hur bra är vi som föräldrar egentligen? ”Brukar ni lägga Charlie på magen?” frågar den vänliga kvinnan. Vi säger att vi försöker ibland, men Charlie är inte så förtjust. Och så isar det i magen, för det ser ut som att kvinnan gör mentala anteckningar:

D-Å-L-I-G-A F-Ö-R-Ä-L-D-R-A-R

Så skriver hon för sig själv och vi står och tittar ner i golvet. Kvinnan visar hur det går till när man lägger barnet på mage och gör det med sådan elegans att man själv känner att hon skulle vara en bättre förälder till Charlie än oss. Och så berättar hon att Charlie måste öva sina nackmuskler. ”Jo, det är klart”, säger jag. ”Det där ska vi hem och göra på en gång”, säger Amanda.

Och man känner sig så liten så misslyckad och så dum.

Men så blir det dags för mätning och vägning – julafton! Nu ska Amanda få betalt för alla nattamningar och jag för att jag varit ihärdig med nappflaskan. Nu ska vi få svart på vitt på att Charlie blir större! Och vi mäter och väger och Charlie skriker, det gör hon alltid, men vi är alldeles febriga, vill så gärna HA FRAM SIFFRORNA, som kvinnan sedan skriver in i sin dator och plötsligt visar sig den ljuvliga skärmen med KURVORNA.

Som man älskar de där kurvorna.
Man lever för att se dem.

Vi tittar på dem länge. Helst skulle vi vilja att hon skrev ut dem så att vi kunde ta hem dem och titta mer ikväll. Allt ser bra ut, berättar kvinnan. Hon är väldigt lång, säger hon.

Och vi tittar med öppna munnar på hur hennes kurva ligger ovanför medelkurvan för längd och vi tycker att det är helt fantastiskt. Och jag, som gillar att reta Amanda, säger högt så att kvinnan hör: ”Det är ju underbart, Amanda. Nu kanske hon kan bli fotomodell som du drömmer om trots allt.”

Det har Amanda aldrig drömt om på något sätt, det har hon aldrig velat, men jag gillar den konstiga stämningen som uppstår. Amanda protesterar, säger till kvinnan: ”Du förstår att han skojar, va?” Och kvinnan ler och säger ”absolut”, MEN HON FÖRSTÅR KANSKE INTE RIKTIGT! Och Amanda känner sig så dum och sen fnissar jag i en halvtimme efteråt.