Det är den stora dagen. Dagen vi väntat på i elva år. Jag packar lite kläder, gör en kaffe, sätter mig i soffan och tittar ut över en tom gata. Varje gång jag tänker på matchen går det en ilning längs hela min ryggrad, ner mot pung.

Vi åker i min bil, vi ska till helvetet.

Gamla Ullevi. Arenan som Göteborg aldrig förlorar på. Det känns omöjligt. Det ska inte gå. Men det gör det. Vi kan göra det här.

Om jag fick chansen att gå in till AIK-spelarna tre minuter innan matchstart, så skulle jag säga ungefär detta: