Jag och Jan Guillou sitter i min bil och det är jag som kör. Han har varit med i min talkshow “Schulman Show” och jag ska nu skjutsa honom till hans hem på Östermalm.

    Det är lite speciellt. Guillou har länge varit den person som jag beundrar mest i Sverige. Och nu har jag honom för mig själv. Färden är 5 minuter lång och jag inser att det är den tid jag har på mig för att väcka intryck. Knyta band! Jag försöker förtvivlat hitta ämnen att samtala om, men jag lyckas inte. Vi för inget samtal – det är jag som pratar.  Mina försök blir alltmer frustrerade och jag får en känsla av att Jan sitter där och tänker: “Jag skulle ha tagit taxi.”

    Efter fem minuters vilt och paniskt babblande börjar vi närma oss hans hem och då händer det. Jan Guillou vänder sig mot mig med ett försiktigt leende och säger: “Vad har du för planer sen?”
    Jag känner extas! Jan Guillou öppnar famnen och jag ser framför mig hur den här kvällen kommer att gestalta sig:

    Guillou kommer att fråga om jag har tid för en enklare bit mat och jag tittar på klockan, ser lite konfunderad-besvärad ut i någon sekund och säger dröjande: “Ja, nej, ja, det skulle nog hinnas med med, vad trevligt.”

    Och vi stiger in i Jan Guillous paradvåning. Hans fru Ann-Marie Skarp, den stora förlagschefen, är hemma och säger “Nämen, vad trevligt, får vi besök”. Hon ursäktar sig snart, för hon måste bara läsa klart en bok som hon ska ge ut och jag och Guillou går bort till drinkvagnen. Han häller upp en jäkel och kontrollerar så att Ann-Marie ingenting ser innan han viskar “skål”. Vi står framåthukade och dricker och grimaserar oss och knyter näven framför oss och utstöter ett svagt “ah”. Så häller han upp en till – “en jäkel till det andra benet också” – som vi snabbt gör oss av med och så gömmer han undan sakerna och vi fnissar båda åt den pojkaktiga busigheten. Han tar mig sedan till biblioteket, visar upp telegrammen från digniteter. Jag visste inte att Jan Guillou var nära vän med Desmond Tutu. Ur en gömd låda plockar han fram en bunt maskinskrivna sidor – det är början på hans nya romansvit. Jag får läsa de första sidorna, Jan stoppar en pipa och hummar och tittar ut genom fönsterrutan under tiden. Vi vandrar tillbaka, husan berättar nigande att middagen är serverad. Det blir älg. Jan har skjutit den själv.

    Samtalet under middagen är kvickt och spirituellt. Ann-Marie ställer plötsligt en knivig, intellektuell fråga. Som för att sätta mig på prov. Jag dricker lite vin, breder ut min konstpaus över bordet utan att för den skull överdosera den och levererar sedan ett svar som är så fräckt, stringent och välformulerat att Jan måste utropa: “TOUCHÉ, ALEX!”

   Kaffe och avec i salongen. Jan Guillou och Ann-Marie ser plötsligt lite generade ut. “Jag har en fråga, men det känns så dumt att ställa den”, säger Guillou. Jag säger “nej, nej, säg!” Ann-Marie bryter in: “Nej, det kan vi inte be honom om.” Jag intygar att de är mina vänner, jag håller av dem och att de kan be mig om vad som helst. Fumligt och med blicken fäst i golvet mumlar Guillou att det skulle vara så roligt om jag ville högläsa lite ur min bok om min pappa. Jag säger omedelbart ja. Den överraskade lyckan i Jans blick. Han blir som en pojke, pinnar snabbt iväg för att hämta min bok. Den är ordentligt tummad. “Jan har läst den tre gånger”, säger Ann-Marie och ler.

    Och jag läser högt. Det är fullständigt tyst. Bara eldstaden knäpper med sina fingrar. När jag är färdig och slår ihop boken ser jag antydan till glansighet i Jan Guillous ögon. Han lägger en hand på min axel, böjer nacken mot golvet. “Det var så fint”, säger han. Sen sitter vi tysta, kontemplerar för oss själva den oerhörda texten.

    Jag sitter där i bilen och känner hur hela den här fantastiska kvällen rullas upp framför mig och så ledigt som möjligt säger jag till Guillou: “Nej, jag har inga planer. Hurså?” Guillou tittar på mig med underlig blick. “Nej, alltså. Jag menar, vilken väg ska du åka efter att du har släppt av mig? Det är så mycket enkelriktade gator här, så jag tänkte hjälpa dig att komma härifrån.”

    Jag släpper av Jan Guillou och åker ensam hem mot Valhallavägen.
    Så nära, så långt borta.