Jag var på promenad med Charlie i häromdagen och blev plötsligt så väldigt sugen på en kopp kaffe. Charlie hade somnat och jag hade två olästa kvällstidningar som brände i väskan. Vilket härligt tillfälle att ta en fikapaus!

Jag vandrar in på caféet Foam på Karlavägen, men hinner inte ens öppna dörren helt och hållet innan personalen börjar vifta och hojta. “INGA BARNVAGNAR HÄR INNE”, skriker en tjej. Jag blir lite skrämd av det plötsliga tonfallet och känner mig dum.  Jag ursäktar mig genast ursäktar mig och backar ut igen. Det är först efter en stund som jag börjar fundera. Varför får man inte ha några barnvagnar där inne? Caféet var halvtomt och det fanns hur mycket plats överallt. Varför fick jag inte ta in min barnvagn?

Jag går vidare ner mot Nybrogatan och anländer till Café Mocco. Där blir jag stoppad i dörren av liten flicka med viktig uppsyn. “Det får bara vara tre barnvagnar här inne samtidigt och det är redan tre barnvagnar här.” Jag invänder och säger att det är ett café på 200 kvadratmeter och dessutom inte ens halvfullt. Nog ska en barnvgan komma in någonstans? Tjejen säger att jag måste ta bort barnvagnen. Det är regler, säger hon.

Jag går tillbaka ut på Nybrogatan. Jag börjar känna viss frustration. Och irritation. Nästa stopp blir Café Klippoteket på Sibyllegatan. Där blir jag utmotad på gatan redan i dörren. Inga barnvagnar får existera över huvud taget inne på cafét. Där är det för övrigt inte ens halvtomt. Det är heltomt. Inte en enda människa dricker sin kaffe där inne.

Jag går ner till Sturegallerian, mycket irriterad och mycket kaffesugen. Och framför allt – jag känner någon typ av SKAM. Jag känner mig som en usel, icke önskvärd människa. Charlie har vaknat och jag inser att det var det bästa som kunde hända. När jag anländer till Le Café inne i Sturegallerian lämnar jag barnvagnen utanför och tar med mig Charlie till ett av borden. Genast är ung tjej framme.

Servitris: Tyvärr. Inga barn här inne.
Jag: Inga barn?
Servitris: Nej. Inga barn.
Jag: Inga barnvagnar, menar du?
Servitris: Nej. Det ska inte vara några barn här inne.
Jag: Ni har barnförbud?
Servitris: Ja.
Jag: Menar du allvar?
Servitris: Det är inte jag som gjort reglerna.
Jag: Varför har ni barnförbud?
Servitris: Jag vet inte. Det är så bara. Du kan se skylten där borta.

Jag går bort och tar en titt på skylten.

“Vi tycker om barn…
men tyvärr har vi ingen plats här inne...”

Jag går tillbaka till servitrisen.

Jag: Det står att ni förbjuder barn av utrymmesskäl.
Servitris: Jaha.
Jag: Men nu är det verkligen inte så mycket folk här, så det går bra än då, va.
Servitris: Nej, du måste ta bort bebisen.
Jag: Är du dum i huvudet?
Servitris: Förlåt?
Jag: Förbjuder ni rullstolar?
Servitris: Va?
Jag: Får handikappade komma in här?
Servitris: Ja, det är klart.
Jag: De tar väl upp mer plats än en barnvagn.
Servitris: Alltså, jag vet inte…
Jag: Rollatorer?
Servitris: Va?
Jag: Får gamlingar komma in här?
Servitris: Ja, det tror jag.
Jag: Tror du?
Servitris: Ja, det får de.
Jag: Men rollatorerna tar ju så mycket plats.
Servitris: Alltså, du får tala med någon annan om det här.
Jag: Varför får inte barn vara här?
Servitris: Jag vet inte.
Jag: Du vet inte?
Servitris: Nä. Du får tala med någon annan om det. Men du måste ta bort din bebis nu.

Jag vandrar ut från caféet. Jag är inte bara arg. Jag känner mig förödmjukad. Var det på det här sättet som de svarta kände sig när de såg skylten “whites only” på bussar och på krogar? Är inte detta diskriminering? Jag leker med tanken på att byta ut orden på skylten: “Vi gillar utvecklingsstörda…men tyvärr har vi ingen plats här inne.”

Jag undrar vad fan i helvete som pågår i den här staden? Hela Europa välkomnar barn ut på caféer och krogar och Sverige är så hopplöst daterade. Nu är det inte väldigt ofta jag är ute på ensam promenad med mitt barn, men tänk på alla mammor där ute i landet. Tänk på alla mödrar som sitter hemma med sina barn, dag efter dag medan deras makar arbetar. Är det samhällets mening att de ska vara kvar där hemma? Vill ni inte ha mödrarna ute på stan? Vill ni inte se dem? Vill ni inte unna dem att ta en kopp kaffe en stund på eftermiddagen?  

Jag går sedan till Riche på Birgerjarlsgatan. Jag frågar om de kan ta emot mig fastän jag har barnvagn. Servitören svarar: “Här får det vara hur många barnvagnar som helst. Det löser sig alltid.”

Han flyttar ett bord och ger plats till både mig och Charlie. Tack, Riche. Till er som driver caféerna Mocco, Foam, Klippoteket och Le Café – far åt helvete.