Charlie halvligger på ett rätt slappt sätt och väntar på julen. Ända sedan det släppte för henne i magen för några dagar sedan har hon varit på ett ljuvligt humör. Hon kommunicerar nu i två stavelser med sin omvärld. Hon säger ”bibi” och ”lala” och ”nene” och liknande. Hon har hittat nya hobbies. Hon tycker till exempel om att slita sönder tidningar. Hon river hellre sänder Expressen än Aftonbladet, vilket tyder på att det är en sund unge vi har att göra med. Dock: hon gråter varje gång hon ser en bild på min chefredaktör Jan Helin. Blir alldeles olycklig och vilka komma upp i famnen. Men oftast ler hon. Varje gång hon ser mig fnittrar hon till och sträcker ut armarna mot mig. Det finns ingen bekräftelse i världen som är starkare för mig än den – att upptäcka att hon vill att jag ska lyfta upp henne. Hon vill vara med mig! Ni kanske säger att det är hjärnspöken, att hon inte alls har en aning om vad som händer, men låt mig leva i den villfarelsen i så fall. Förstör inte det här för mig, snälla.

Ibland vill någon vän lyfta Charlie och gulla med henne. Då kan det hända att hon blir orolig och börjar gråta. Då får man ta över. Det är tråkigt för vännen som sitter där och ser snopen ut, men en del av mig blir väldigt glad. Det betyder att jag är speciell för henne på något sätt. Det betyder att vi hör ihop mer än hon hör ihop med någon annan. Jag tycker så mycket om det.

Jag älskar att krama Charlie. Jag längtar tills hon blir större och starkare för då kan jag krama henne hårdare.