Sigge Eklund hade länge tjatat på mig att jag skulle se filmen ”De ofrivilliga”. Men jag kände motstånd, jag gör det när det gäller svensk film överlag. När alla tycks vara överens om att den bästa svenska filmen på 2000-talet är en så oengagerande skitfilm som ”Låt den rätte komma in” så känns det inte roligt att titta på svensk film längre. Men jag tittade på ”De ofrivlliga” igår och jag tror nog aldrig jag sett en film som skakat mig på sådant sätt. Jag har aldrig förr blivit så imponerad av tema, dialog, skådespelarinsatser och ansats i stort. Det är en fullständigt genial film, på så många olika plan.

Jag kan inte släppa tanken på den. Tänk att få ha regissören Ruben Östlund här i rummet. Jag skulle vilja prata med honom om skådespelarna. Hur går det till när dessa okända skådisar SAMTLIGA gör roller som överglänser det mesta inom den svenska filmhistorien? Hur har Ruben kunnat hitta denna tonträff i samtalen, detta fullständiga gehör för Sverige? Jag satt igår och tittade på filmen och upptäckte att jag har antingen deltagit i eller lyssnat på varianter av SAMTLIGA samtal i filmen. Det var en helt otrolig upptäckt. Ruben Östlund. Plötsligt är han Sveriges mest intressanta människa för mig.

Det är först nu, när jag sett filmen, som Guldbagge-galan blir direkt otäck. De ofrivilliga fick inte ett enda pris. Inte ett enda! ”Låt den rätta komma in” kammade hem det mesta. För mig är de här två filmerna avgrunder från varandra. ”Låt den rätta komma in” är på sin höjd en vackert filmad liten bagatell. Inte en gång greppade den tag i mig på. Och inte en gång har jag funderat över den sedan jag vandrade ut från biografen. Den var verkligen tröstlöst ointressant och platt. ”De ofrivilliga” är däremot en stor film. Alltså, jag menar en riktigt stor film. Och den växer hela tiden. Tack, Ruben Östlund, för att du gjort detta.

Och ni, kära läsare! Ni MÅSTE se den! Kan ni inte gå ut och hyra den och sen berätta vad ni tycker.