Sitter med Calle och jobbar lite här i butiken. Plötsligt visar sig två tjejer utanför skyltfönstret. De fnittrar och rodnar och viskar och pekar. Calle blir irriterad och hytter med näven och gör gester som påminner om de man gör när man vill att en fågel sla försvinna från bordet på uteserveringen. Men jag tycker att det hela är intressant och rart. De vill så gärna komma in, men de vågar inte. De står där och samlar kraft och mod. Jag ser hur de mobiliserar. Ska de våga sig in? Ska de ta steget?

Det går flera minuter. Så händer det. Några tvekande kliv, en försiktig knackning och så stiger de in.

”Är det öppet?”
”Butiken är alltid öppen när jag är här.”
”Vad säljer du för nåt?”
”Skräp.”
”Skräp?”
”Ja. Skräplitteratur.”
”Jaha. Får man titta?”
”Självklart!”

De vandrar runt i butiken och låtsas betrakta de sorgliga titlarna. Tummar på en Jackie Collins och lägger tillbaka den. Men jag vet att de inte är här för böckerna. Jag vet vad de vill. De vill ta en bild. Jag ser hur de står med händerna i jackfickan, hur de fingrar på telefonerna, redo att blixtsnabbt dra fram dem och smälla av. Men det ska dröja ytterligare flera minuter av denna ljuvliga charad innan en av dem säger: ”Får vi ta en bild?”

Det får de. Och så försvinner de fnittrande från platsen. Härliga tjejer! Om det skulle vara på det sättet att vi aldrig mer ses i livet, det är väl troligt, så önskar jag dem lycka till med allt. Hitta bra män! Skaffa er intressanta jobb! Kompromissa inte med saker och ting! Skaffa många barn. Ge allt för dessa barn! Bli äldre med välbehag. Älska era barnbarn. Älska deras barn också. Dö lyckliga.