Vi äter frukost, du och jag. Mellan oss finns en bordsskiva och många års dåligt sexliv. Jag äter filmjölk som blivit dålig av att stå för länge i den här olyckliga miljön. Du har lagt ifrån dig en macka, som bär dina tandkonturer. Du tappar locket till smörpaketet i golvet och säger ”fan” och jag ser detta och säger ”oj”. Det är allt vi säger till varandra. Vi kommunicerar inte mer än så. Jag trummar med handen mot bordsskivan. Du tittar upp, jag ser ljudet irriterar dig och slutar. Jag skulle så gärna vilja tala ut med dig, vet du det. Jag skulle vilja fråga rakt ut: Vad gjorde du igår kväll?

Du blev ganska sen. Du trodde kanske att jag sov? Det gjorde jag inte. Jag sov räv och tittade med vidöppna, olyckliga ögon ut i svartheten när du tassade in i vårt sovrum. Först kom din andedräkt och sen kom du. Du hade druckit vin, det kände jag nog. Och jag hörde hur du tog ett felsteg och snavade till när du tog av dig strumporna, som man gör när man druckit fyra, kanske fem glas vin. Och så kröp du ner
i sängen. Och så låg vi där skräckstela och lyssnade på varandras tystnad. Vi låtsades sova på varsitt håll. Men jag har alltid kunnat höra på din andning när du sover eller inte. Och nu undrar jag: var var du någonstans igår? Och varför svarade du inte i telefon när jag ringde?

Jag skulle så gärna vilja tala med dig om detta. Men det gör jag inte. Jag äter min rostis, dricker mitt kaffe. När jag borstar tänderna betraktar jag mig själv i spegeln länge. Drar handen genom håret, betraktar min kropp. Jag ångrar att jag tillåtit mig själv att bli så här fet. Jag äcklas av mig själv.

Jag går ut i köket igen, kysser dig på pannan innan jag går till jobbet.
“Puss älskling”, säger jag.
“Puss älskling”, svarar du.