Det var trevligt pyssel att klä granen. Vi hade på Anna Ankas jul i bakgrunden. Hon hade en svensk kock där. TV3 påstår att han är en ”stjärnkock”, men ingen levande svensk vet vem han är, vilken krog han driver eller vilken mat han lagar. Han skulle hur som helst laga mat och gjorde därför anka – ni förstår, vad fiffigt uttänkt! Anka äter anka! Klurigt! Anna skrek om att hon ville ha mycket brosk i ankan. Herregud, har hon inte förstått att hon inte kan babbla om brosk längre. Hon måste göra andra saker. Det var kul med brosk en gång, kul att snacka om det dagen efter på jobbet, men nu står hon där igen och babblar om brosk, men den här gången regisserat och planerat. Allt det som var magiskt i ”Svenska Hollywoodfruar” är nu försvunnet. Kvar finns bara en panisk tant som varje gång hon öppnar munnen tänker så att det knakar för att komma på något snuskigt eller provocerande. Vad dumt det är.

Men granen blev fin. Jag är väldigt nöjd. Ser ni att vi har finska flaggan i granen? Varje gång jag ser den tänker jag på finska vinterkriget. Pappa var med i finska vinterkriget. Han gjorde inte lumpen, men ville ändå bidra när kriget bröt ut. Han startade en underhållningsgrupp som åkte runt och underhöll de finska frontsoldaterna. De här soldaterna låg månad efter månad alldels vid fronten mot ryssarna, de var verkligen värda lite underhållning. Pappas grupp gjorde succé, alla älskade den. Alla utom krigsledningen i Helsingfors. Pappa fick ett brev från någon general som förbjöd pappa att underhålla för trupper som var närmare än en kilometer från ryska trupperna. Varför? Jo, för att soldaternas skratt röjde finnarnas positioner mot ryssen. Pappa ramade in det där brevet. Genom alla år sa han att det var den finaste recension han fått i hela sitt liv.