Jag kommer till butiken. Det sticker i näsan på mig omedelbart. Det luktar ättika eller liknande. Jag går fram till kaffebryggaren och ser förödelsen. Anländer till ett litet helvete på jorden. Botten på kannan ser ut som ytan hos en ondskefull planet. Det är så fruktansvärt att se. Så. Jävla. Fruktansvärt. Men jag förstår inte vidden – inte än.

 

Jag sätter mig ner i stolen, rasslar ihop i en hög. Funderar på vad som hände, men framför allt: vad som skulle kunna hänt. Kaffebryggaren stod på hela helgen. En liten gnista och jag hade anlänt till ett brinnande, stinkande inferno.

 

Det är svårt att tänka på det. Svårt att intellektuellt greppa det. Jag tänker på bryggaren och på händelserna sent på fredagskvällen som ledde till att jag glömde stänga av den. Jag blundar och tackar Gud fader Allsmäktig för att jag lever. En hårsmån från döden var jag. Och nu. Jag ser på livet lite annorlunda. Jag kan glädjas åt det på ett annat sätt. Jag tror att det beror på att jag var så otroligt nära att förlora allt.