Sitter i köket med datorn. Det puttrar från spisen på mycket mysigt sätt. Det kan vara en gryta. Gryta! Det gör man inte längre. Minns mammas grytor när jag var liten. Varje söndag stod en gryta på spisen och vitlöksbröd i ugnen.  Det var matlagning som evenemang – mamma kunde stå och dutta i timmar med det där. Stod lutad över ett knivigt korsord vid köksbordet, tog en sväng till grytan, i med lite mer buljong och så tillbaka till korsordet. Jag gillade när nya kryddor skulle i. Grytan blev som en brygd. Mamma stod och blickade ut över kryddhyllan, lät fingrarna löpa över burkarna, sa “nu ska vi se…” mycket långsamt  och så fastnade hon för någon burk: “Den kanske!” Så kryddade hon lite slappt, helt utan mått – på ren känsla – och jag tänkte: “Herregud, hur går det här till? Hur kan hon veta hur mycket hon ska ta?!”

Men hon visste alltid. Det låg en tesked vid grytan. Hon doppade den i grytan och avsmakade såsen, sa genast “mja…” och blickade åter upp mot hyllan: någonting fattades.

Jag uppfattade mamma som ett excentriskt geni där hon stod med ett finger på munnen och hummade. Jag beundrade henne mycket.