Ni vet hur det kan vara när man befinner sig i ett samtal på en middag eller så och under tiden som någon pratar så kommer man på något som man vill säga och man blir så glad över att snart kunna leverera detta fffiga, men någon annan bryter in och samtalet kastas om, allt blir hullerbuller, man tänker på annat och plötsligt har man glömt bort det som man skulle säga. Man kommer bara ihåg att det var något man skulle säga. Och man tänker: “Helvete. Vad var det jag skulle säga nu igen?”

Och man blir så störd på sig själv.
Man letar frustrerat i minnesarkiven.
Vill så gärna komma på vad det var man skulle säga.
Det var ju både intressant och spännande, så minns man det.
Det kändes viktigt att få berätta det!

Så kommer man på det.
Och man blir lite nedslagen när man inser att det man kände sådan sorg för att ha glömt bort var något som handlade om en själv.
Någon självskrytsam anekdot ur ens liv.
Då känner man sig som en fånig människa.
Då hatar man sig själv, det gör man.

Känner ni igen det här eller är det bara jag?
Bara jag.
Jaha. Okej.
Glöm vad jag sa.