Om bloggen som blev ett monster
avHej! Ledsen för dåligt bloggande idag. Jag har just skrivit klart ett manus, som ni snart ska få läsa. Jag sitter nu och förbereder morgondagens radio och måste sedan sova, så jag hinner inte skriva så mycket nu heller. Men jag har ändå en text som ni kan läsa om ni vill. Aftonbladet har i dagarna en artikelserie om 00-talet och redaktörerna tyckte att min gamla blogg var ett sådant fenomen och bad mig skriva en text om den. Jag satt rätt länge med den och blev till slut ganska nöjd. Här är den. Imorgon blir det nya tag!
December 2006
”Onanerade i tvättstugan. Ingen kom. Bara jag.”
Så löd mitt andra blogginlägg och det var så det började.
Jag följde en del amerikanska bloggar på den tiden. Fann dem fascinerande, försökte tyda formen. De spretade åt alla håll. Det fanns ingen gemensam nämnare. Jo, en. Alla texter utgick mer än någonsin tidigare från jaget.
Jag tänkte mycket på det där jaget. Hur mycket kan man bända på det i en blogg egentligen? Kan man skriva en blogg under eget namn, med egen bild och samtidigt framställa sig själv som någon helt annan? Det var en kittlande tanke.
Jag startade bloggen ”Att vara Alex Schulman” på Stureplan.se och min tanke var att vrida mig själv till en serietidningsfigur. Jag ville rita om mina egna konturer, skapa något vanställt. Det fanns ingen övergripande plan, inga långsiktiga mål, ingen fantastisk vision. Det var ingenting annat än ett experiment.
Jag har för övrigt aldrig onanerat i tvättstugan.
Maj 2007
1. Man använder inte svordomar. 2. Man skriver inte nedsättande och kränkande om andra människor. 3. Man använder en hyfsad ton. 4. Man lägger inte ut integritetskränkande material på sin blogg.
Nöjeschefen på Aftonbladet.se fingrade på pappret med tidningens bloggpolicy. Det var, förklarade hon, mycket viktigt att jag förstått dessa regler när jag nu skulle börja blogga på Sveriges största tidning.
Jag hade haft stor framgång med att busa i bloggosfären – jag var en vilde, en bloggdesperado som skrev om precis det som föll mig in. Nu förväntades jag att följa publicistiska regler. Jag minns att jag satt på det där mötet och fann alltsammans så otroligt kittlande. Experimentet började bli verkligt intressant.
I mitt första blogginlägg på Aftonbladet såg jag noga till att bryta mot samtliga fyra punkter i Aftonbladets bloggpolicy.
Juli 2007
Med sina 280 000 besökare i veckan blev bloggen tre gånger större än Sveriges näst största blogg. Och den blev omtalad, en riksangelägenhet. Själv försatte bloggen mig i ett svårdefinierat rus. Den hade börjat som ett undergroundprojekt som vilt sluggade mot kändisar och samtidsfenomen. Nu fanns inget underifrånperspektiv kvar. Jag hade i?stället en fruktansvärd makt. Alla slag riktades plötsligt nedåt.
Jag minns mycket väl min första tankeställare. Ulf Larssons hund hade gått bort och Larsson valde att gå ut i en tidning och berätta om sorgen. Jag raljerade kring det. Några veckor senare fick jag veta att Ulf Larsson tagit oerhört illa vid sig. Jag tänkte mycket på Ulf Larsson sen. Och på min pappa, som innan han dog sa till mig: Du skriver så roligt, men du måste alltid tänka på att det finns en människa där bakom.
Jag insåg att det här experimentet hade utvecklats till ett monster som allt oftare ignorerade den där människan bakom.
September 2007
Till slut meddelade Aftonbladets chefer att de inte klarade mer, bloggen skulle läggas ned. Dagen efter anordnades en presskonferens. Samtliga riksmedier fanns på plats för att bevaka nedläggandet av en blogg. Pressombudsmannen Yrsa Stenius konstaterade att det var på tiden.
Själv minns jag att jag stod och besvarade pressens frågor och kände en lättnad – jag hade dödat karaktären Alex Schulman.
Men jag var också rädd – för vem var Alex Schulman nu? Han var ju just ingen alls. Hur skulle jag gå vidare? Jag sa att det fanns en plan. Men det fanns ingen plan över huvud taget.
När jag vandrade ut från Hotel Anglais hade jag fyra nya meddelanden på telefonsvararen. Det var från fyra olika bokförlag.
De undrade om jag ville skriva en bok.