Ni vet hur det kan vara när man befinner sig i ett samtal på en middag eller så och under tiden som någon pratar så kommer man på något som man vill säga och man blir så glad över att snart kunna leverera detta fffiga, men någon annan bryter in och samtalet kastas om, allt blir hullerbuller, man tänker på annat och plötsligt har man glömt bort det som man skulle säga. Man kommer bara ihåg att det var något man skulle säga. Och man tänker: “Helvete. Vad var det jag skulle säga nu igen?”

Och man blir så störd på sig själv.
Man letar frustrerat i minnesarkiven.
Vill så gärna komma på vad det var man skulle säga.
Det var ju både intressant och spännande, så minns man det.
Det kändes viktigt att få berätta det!

Så kommer man på det.
Och man blir lite nedslagen när man inser att det man kände sådan sorg för att ha glömt bort var något som handlade om en själv.
Någon självskrytsam anekdot ur ens liv.
Då känner man sig som en fånig människa.
Då hatar man sig själv, det gör man.

Känner ni igen det här eller är det bara jag?
Bara jag.
Jaha. Okej.
Glöm vad jag sa.

Titta, vem som kom och hälsade på mig i butiken! Charlie Schulman! Och titta på Charlies hår! Ni ser att det har hänt saker, va? De första fem månaderna var Charlies hårlös. Och nu, ja… Nu har han plötsligt skaffat sig en mohikanfrisyr! Nu är vi mycket nyfikna på om det kommer att växa hår också på sidorna eller om det ska vara på det där sättet livet ut.

Någon som vet?

Det kunde man inte tro, att gamla KD-ledaren Alf Svensson skulle komma till galan i skinnkavaj tillsammans med gamle rivalen Gudrun Schyman. Roligt med kärlek över partigränserna!

Jag: God morgon, Charlie!
Charlie: Nämen hallå där!
Jag: Hur är läget?
Charlie: Tack, det är bra! Mycket bra.
Jag: Kunde du sova gott?
Charlie: Absolut. I samma sekund som du lade ner mig igår så somnade jag. I samma ögonblick! Det var helt otroligt.  
Jag: Okej… Så minns inte jag det riktigt.
Charlie: Jag somnade inte på studs?
Jag: Nej, en liten stund var du allt vaken.
Charlie: Var jag det? Tänk, det har jag inget minne av.
Jag: Jodå. Du var nog vaken i två timmar i alla fall.
Charlie: Nu skojar du!
Jag: Nej, nej. Två timmar.
Charlie: Jävlar i min lilla låda!
Jag: Förlåt?
Charlie: Nej, jag är bara förbluffad. Jag minns det inte alls.
Jag: Okej. Men så var det i alla fall.
Charlie: Bara jag inte störde er. Ni fick sova i alla fall?
Jag: Alltså…
Charlie: Säg nu ärligt. Störde jag er?
Jag: Du skrek.
Charlie: Lägg av.
Jag: Du gjorde det.
Charlie: Varför skrek jag?
Jag: Det var något med nappen. Du skrek efter nappen. Då stoppade vi in den. Då blev du förbannad över att vi tryckt i en napp i din mun och spottade ut den. Och sen skrek du efter nappen igen. Och så där höll det på.
Charlie: Det låter ju inte direkt konsekvent.
Jag: Nej, det var ju lite svårt att förstå vad du egentligen ville.
Charlie: Okej. Får jag komma med ett förslag.
Jag: Gärna.
Charlie: Låt mig sova utan blöja. Då blir jag lugnare.
Jag: Tror du det?
Charlie: Tror? Jag vet det!
Jag: Okej. Men finns det ingen risk att du bajsar ner lakan och så?
Charlie: Du har mitt ord på att jag inte kommer att göra det. Hör du det? Mitt ord!
Jag: Jag vet inte…
Charlie: Litar du på mig, pappa?
Jag: Ja, det gör jag väl.
Charlie: Då ska du ta av mig blöjan i natt. Då kommer ni att få sova.
Jag: Okej.
Charlie: Ska vi bestämma det.
Jag: Det gör vi.
Charlie: Bra.

Jag: Varför fnissar du?
Charlie: Va?
Jag: Du ligger och fnissar.
Charlie: Nej, nej.
Jag: Är det något som är roligt?
Charlie: Absolut inte!
Jag: Okej. Ska vi äta lite nu då?
Charlie: Gärna det.
Jag: Havregröt eller banangröt?
Charlie: Havre!

Jag minns nästan varenda bildruta av Oscarsgalan 1992. Al Pacino vann Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen “En kvinnas doft”. Han dök upp på scen till stråkmusik, publiken reste sig som ett omvänt domino-hav, de jublade, applåderade och skrek. Någon eller några grät och Al Pacino, ja, han var så in i helvete snygg. Aldrig förr har min åtrå efter den typen av berömmelse varit så stark.
    men såg ni Svenska Hjältar? Igår ville jag inte heta Al Pacino och vara Hollywoodskådis. Idag vill jag heta Hossein Afshin, vara 37-årig industriarbetare från Göteborg.

Jag är ju gala-sjuk i stort. Sänd en gala i svensk tv och jag tittar. Jag har följt dem allihop. Guldbaggegalor, fotbollsgalor, idrottsgalor, grammisgalor och tv-galor. Och jag vill så gärna få en tår i ögat, jag vill så gärna se ett publikhav resa sig upp med frysloppor på armar. Men det fäster inte. Man kan beundra ett skott i krysset, man kan gilla någon för att han var duktig när han ledde På Spåret. Men ingenting kan mäta sig med en människa som vet att han kan dö, men som ändå kastar sig fram och räddar en liten pojkes som faller från sjätte våningen. Hossein Afshin kommer alltid vara större.

Därför kommer galan Svenska Hjältar alltid att vara något som står på egen plats. Det är en gala där vi, det vanliga svenska folket, hyllar sex stycken vanliga svenskar som lyckats åstadkomma något alldeles unikt. Därför tror jag att vi är många som alltid kommer att klappa hårdare, gråta mer och jubla högre framför Svenska Hjältar än vad vi gör när vi ser andra människor hylla varandra.

Svenska hjältar är speciellt. Det är vi som hyllar oss.

Och just därför känns det extra patetiskt, svagt och rent ut sagt skitdåligt att inte en enda partiledare fanns på plats. Skäms, Reinfeldt och Sahlin! Ni hyllar gärna någon som sprungit väldigt snabbt på en bana. Men ni kunde inte komma och ära dessa vanliga människor som idag blev svenska hjältar.

Så var det dags igen. Dags att hälsa på ”Hair Dimension by Conny”-Conny. Sveriges härligaste frisör med Sveriges mest sinnessjuka frisörskylt.

 

Det var trevligt. Vi talade om ungefär samma saker som sist. Det jävla stambytet i kåken. Kufen som har butiken i fyrtiotrean. De goda bullarna på Brunkebergsbageriet i porten intill. Och hans skylt. Vi talade mest om hans skylt. Jag berömde den. Han sa: ”Om du gillar den så kommer du gilla den här.” Och så försvann han.

 

Han kom tillbaka med den här. En äkta ”Hair Dimension by Conny”-elgitarr. Jag blev alldeles tagen. Vilken gitarr! Vilken design!

 

”Äh, jag kan dra några riff”, sa ”Hair Dimension by Conny”-Conny och drog på sig grejerna.

 

Så körde han gitarrsolot under ”Run to the Hills”. Sen sa han ”hå-hå-jaja”, lade ifrån sig gitarren och fortsatte att klippa. Och så talade vi om stambytet igen.

Charlie gör framsteg. Vi är nu övertygade: hon är ett A-barn. Imorse, till exempel. Jag lade henne på golvet när jag skulle ta ett bad. Och så gick jag ut för att hämta DN, som jag läser i badet, och när jag var tillbaka låg hon på mage. Det hade gått blixtsnabbt! hux flux! På bara en sekund! Charlie är som en fantom. Hon gör otroliga saker med sin kropp.

Sen ville hon vända tillbaka, men det lyckades hon sämre med. Då blev hon besviken och ställde till ett jävla liv. Gapade och skrek. Men nu glömmer vi det och tänker på att hon lyckades vända på sig istället. Hon var så stolt och det var jag också. Ser ni hennes min där hon ligger. Exakt samma min hade jag när jag tog bilden.

Calle Schulman, utsedd till Sveriges bästa manliga bloggare, har tagit sitt pickpack och flyttat bloggen till Nöjesguiden. Kul! Kolla hans fina blogg HÄR.

Ta fram några små ugnsfasta portionsformar. Smöra in dem och gör det med ett leende, för med efterrätter gäller samma sak som med varmrätter: Det ska vara kul att laga efterrätt!

 

Ta fram 150 gram smör. Det är bra om den är rumstempererad och inte sådär ”hård”, men det är bara anala mänsker som väljer att smälta smöret. Strunt i det!

 

Ner med en deciliter socker i smöret. Om du råkar gilla socker, ta lite mer!

 

Vispa detta till en gegga. Det kan vara lite tungt i början och det beror på att du inte smälte smöret. Varför gjorde du inte det? Dumt!

 

Ta en paus när det är som jobbigast och lägg ner 150 gram mörk blockchoklad i en panna. Sätt den på mycket svag värme.

 

Och så vispar du vidare utav bara helvete. Till slut ser det ut så här.

 

Ta fram fyra ägg!!!! Ner med dem i bunken.

 

Ta fram ytterligare två ägg. Med dessa ägg ska du nu skilja gulan från vitan. Om du vill stila för din partner eller för din vän kan du använda mitt superknep. Knäck ägget, häll gulan i en av halvorna.

 

Häll över gulan i den andra halvan. Gör så några gånger. Till slut är vitan helt borta. Du är kungen i köket. En sån jävla snajdare är du.

 

Häll STOLT ner gulan i bunken.

 

Om din partner eller flickvän bryter in och säger att hon har ett bättre sätt att skilja vitan från gulan, så var öppen! Låt henne försöka. Hon kommer ändå inte att slå det här knepet.

 

”Såhär”, säger Amanda. Hon knäcker ägget i handen och låter vitan sippra mellan fingrarna.

 

Så byter hon hand några gånger och till slut är vitan borta. ”Går lite snabbare så”, säger Amanda snusförnuftigt.

 

Och så häller hon – med ett irriterande fniss – ner äggulan i bunken.

 

Ner med den numera smälta blockchokladen i bunken!

 

Ta fram mjölet!

 

Sorry, fel förpackning. Ta fram mjölet! Ner med 0,75 deciliter. Vispa utav bara helvete.

 

Ner med geggan i förpackningarna. Ända upp till toppen.

 

Så här ska det se ut om ni inte slarvat med vispningen. Man får inte slarva med vispningen!

 

In med dem i ugnen, som ska vara på 200 grader.

 

Ta nu en ordentlig titt på klockan, för nu är tiden extremt viktig. Det handlar alltså om sekunder.

 

Efter EXAKT åtta minuter ska ni ta ut dem. Häll dem upp och ner på en tallrik. Nu kommer det stora testet. En fin fondant ska vara rinnig i mitten, men fast utanpå. Den här jäveln är fast utanpå – men är den rinnig i mitten? Bara en lätt tryckning medelst gaffel kan visa det.

 

Den rinner! Jag har lyckats! Triumf! Jag är ett geni!

 

Servera med vaniljglass till din vän eller älskling och betrakta stolt hur han eller hon gör tummen upp. Där har ni det. Köp nu ingredienserna och baka detta så att ni har något härligt att äta medan ni gråter till Svenska Hjältar-galan på TV4 ikväll. Och skicka mig bild på rinnigheten – alex@schulmangruppen.se.

Nykterhetsorganisationen IOGT uppmanar mig att ta vit jul. Under julafton, juldagen och annandagen anmodas vi alla att avhålla oss alla typer av vin och sprit. Det skulle innebära en ganska stor uppoffring, jag tror att vi är rätt många där ute som anser att den inlagda sillen kräver dessa drycker. Tanken är att vi ska göra det för barnen. En undersökning som IOGT ligger bakom visar nämligen att fler än vart fjärde barn någon gång har känt obehag under julen på grund av vuxnas drickande.

Julen anses vara barnens högtid och om drickandet innebär obehagskänslor för dessa så anser IOGT att det kan vara på sin plats att i alla fall tre dagar om året avstå. Nu är det alltså IOGT som står bakom själva undersökningen och de är ju lite part i målet, om man säger. Det är som när Rapport frågade ”mannen på gatan” vad de tyckte om EMU-omröstningen när det begav sig och en man var mycket bestämd när han hävdade att euron kommer att förstöra inte bara Sveriges utan hela Europas välfärd. Hans utsago kom i annat ljus när man fick veta att han var vd på Forex.
Men det är ju intressant att fundera på. Jag tillhör kategorin människor som tänker mycket på mitt eget drickande. Och under hela min uppväxt har jag haft en egendomlig radar för andras drickande. Särskilt mina föräldrars. Har jag blivit påverkad av vuxnas alkoholintag under min barndom? Det skulle jag tro.


Jag minns jularna som barn. Bordet var dukat, maten på plats och det sista som hände innan vi satte oss ner var att pappa tog fram snapsen ur frysen. Den var så kall att fingrarna fastnade på flaskan. Det rykte om den av köld! Jag minns att jag fann det mycket fascinerande. Iskristaller bildades på utsidan när pappa hällde upp i nubbeglasen. Jag och mina bröder fick doppa fingret och smaka och sen höjde pappa högtidligt glaset och sa: ”Nu börjar julen!” Jag minns julklappsutdelningarna senare på kvällen med hela tjocka släkten. Cognac i vackert kupade glas. Pappa snurrade runt drycken mot kanterna, men han spillde aldrig. Det var som trolleri. Samtalen blev mer högljudda, skratten bullrigare, ansiktena rödmosigare. 

De vuxna blev keligare, skulle fram och kramas mer än vanligt. De vände i lovar mot oss barn på golvet för att sedan återvända till soffan.
 
Jag minns hur jag satt på golvet och betraktade hur någon plötsligt började fnittra just utan anledning. Jag kunde inte begripa vad som var roligt. Morbror skulle berätta en historia för oss barn, men vi förstod inte vad han ville säga. Pappa kom fram och frågade om jag var nöjd med julklapparna och jag svarade att jag var det, trots att jag svarat honom just på den frågan för bara en liten stund sedan. Sen gick han för att hämta mer is och tog mitt i färden ett steg i sidled innan han åter hittade rätt riktning. Ingen blev osams. Det kom inga utbrott. Tvärtom, alla var mer älskvärda än någonsin. 


Vuxna människor som lutade sig fram och klappade oss barn på våra kinder. Det här var barnens högtid och de vuxna gjorde allt för att det skulle vara så också. Men det uppstod en hinna som var svår att förstå.
 
En slöja av något alldeles obestämt. Mamma, pappa och de andra vuxna hade förändrats på ett egendomligt sätt. Det var pappa som satt där i soffan, men ändå inte riktigt pappa. När han närmade sig blev jag inte rädd, kanske, men avvaktande. Jag satt blick stilla, beredd på alla eventualiteter. Senare på kvällen tog de vuxna åter fram julskinkan, som nu hade kallnat. Knäckebröd och senap, en öl och så gick pappa åter till frysen för att hämta fram snapsen. Vi barn gick och lade oss. Vi hörde skratten och bullret från köket genom alla väggarna.

Den här julen är min dotter sex månader gammal. Jag kommer att äta sill och till den sillen kommer jag att ta en fryskall liten jäkel. Och sedan kanske jag tar en till. Nästa år är Charlie 1,5 år gammal. Då blir det ingen snaps, för jag vill inte uppleva mig själv komma fram till henne, se hennes stora ögon, hennes förvirrade blick av insikten att pappa inte riktigt är pappa.