Det här är min dotter Charlie. Så här brukar hon roa sig när jag ligger och badar om morgnarna. Det är härligt att titta på henne när hon ligger där och pratar för sig själv. I alla fall. Vet ni vad som hände igår? Jag kom hem från jobbet. Amanda stod med Charlie i hallen. Jag gick fram till dem och Charlie log stort. Och vet ni vad hon gjorde sen? Hon sträckte ut armarna mot mig! Hon ville att jag skulle ta upp henne, krama henne. Kan ni förstå hur stort det var? Jag lyfte upp Charlie och var så glad. Sen försökte jag återupprepa det. Placerade Charlie hos Amanda igen och väntade på att hon skulle sträcka ut armarna. Men det hände inte. Vi försökte väldigt många gånger. Om och om igen utan resultat. Men ändå. En gång. Vilken gång!

Det blev lite fel i kommunikationen idag mellan mig och Amanda, vilket resulterade i att jag fick ta med mig Charlie på ett möte med män i slips och kvinnor i kjol. Jag trodde det skulle bli lite obekvämt, att folk skulle sucka och ge menande blickar bakom min och Charlies rygg. Att jag skulle säga ursäkta-ursäkta hela tiden. Att de skulle tänka: vad är detta för lallare som tar med sitt jävla barn till viktigt möte?

Men det var precis tvärtom. Folk tindrade, log och var snälla. Gullade med Charlie. Jag tror inte att det handlar så mycket om allmän barnkärlek. Jag tror att det handlar om att det var en pappa som hade med sig sitt barn. Hade det varit en kvinna så hade nog irritationen varit större. Visst är det så? Visst är det underligt att det är så?

Som på jobbet förr om åren, på den tiden jag hade jobb. Om en kvinna var tvungen att gå tidigare från mötet för att hämta barnen på dagis så uppfattades det som irriterande. Om en man var tvungen att göra samma sak så uppfattades det som gulligt och rart.

Orättvis är världen mot er kvinnor.

Jag vaknar av ljudet av tallrikar som slår mot varandra, bestick som spolas under kran, skåpluckor som öppnas och stängs med kraft. Det är full aktivitet i köket. Jag sätter mig upp i sängen, tar mental sats och går ut. Det är kallt, du har öppnat alla fönster för att driva ut cigarettröken. Det klibbar under mina fötter av någon som spillt ut en drink på golvet. Vinfläckar på bordsduken, någon har lagt små högar av salt över dem. Glas överallt. Så otroligt många glas på bordet, så många olika sorter och storlekar. Godisskålen som blev askfat, men fimpar också i ölflaskorna och på någon tallrik. Brunsås som torkat sig fast i porslinet, .  Uttorkade kycklingbitar på sorgligt fat. Det kommer att bli en besvärlig disk.

Jag går ut i köket och där står du och slamrar. Du ser mig, men tar ingen notis. “Jag tar det här”, säger jag. “Nej. Jag tar det som du ser”, säger du. Jag går fram för att ta diskborsten ifrån dig, jag vill ju bara hjälpa till. Men du rycker den ur mitt grepp och slamrar plötsligt högre med disken. Går bort och smäller igen en skåpdörr med onödig kraft så att det skallrar och dallrar i hyllorna. Du rensar vasken med händerna, jag tycker att det är vansinnigt äckligt, men säger ingenting. Jag står och betraktar dig när du fladdrar förbi mig i olika riktningar.

“Ska du bara stå där”, säger du.
“Jag får ju inte hjälpa till”, säger jag.
“Om du hade velat hjälpa till så hade du gjort det här igår”, säger du.
“Igår?”
“Men det kanske var svårt för dig att göra just någonting igår.”
“Nej, det var det inte.”
“Du somnade för fan på toaletten!”
“Det gjorde jag inte.”
“Jo, det gjorde du. När Hans och Cecilia fortfarande var kvar.”
“Nej. Det gjorde jag inte.”
“Lägg av. Du har ingen aning om vad du gjorde eller inte gjorde, men det kan jag säga. Du gjorde bort dig. Hans fick bära in dig i sovrummet.”
“Lägg av nu.”
“Nej, du ska lägga av! Jag är så jävla trött på ditt jävla drickande, du generar mig för mina vänner. Du sa så mycket jävla dumt att jag inte ens har ord för det.”

Tystnad.

“Det är ju du som generar dig själv”, säger jag.
“Jaså. Hur då? För att jag blivit ihop med en alkoholist, eller?”
“Du sa att Norrköping ligger norrut.”
“Vad pratar du om?”
“Du trodde att Norrköping ligger norr om Stockholm.”
“Sluta nu.”
“Jag hörde det ju själv. Alla hörde det.
“Men håll bara käften nu. Stick härifrån, jag städar upp efter din fyllekväll.”

Jag går ut igen. Det klibbar under fötterna när jag vänder tillbaka mot sovrummet.

Det finns säkert folk som tycker att den där reklambilden är härlig. Mig ger den bara rysningar. Inte bara för att ”far” och ”son” har matchat vararandra. Nej, framför allt därför att jag får sådana minnen från min egen barndom när mamma tog fram manchesterbyxorna som vi hatade, trädde på oss en skjorta som korvade sig och en tröja som kliade. Mamma brukade inte matcha oss mot pappa, hon brukade matcha oss mot varandra. Om jag hade blå skjorta och vit pullover så hade Niklas vit skjorta och blå pullover. Matchning, fast ändå inte. Både både och och varken eller, om ni förstår.

Och så ställde mamma upp oss i någon trapp och så togs det bilder. De finns kvar i albumen. Jag ska visa dem någon gång.

Titta, vad jag har skaffat mig! Belysning till bokhyllorna! En för varje bokhylla. Nu glittrar min butik som guld!

Och borta vid skyltan finns spotlights i taket som lyser rakt ner på de fem böcker som jag valt att visa upp mot gatan.

Så här ser butiken ut från gatan. Inbjudande, inte sant. Man vill bara komma in och löpa-köpa-köpa. Nu ska det vända! Det är nu det händer! NU KOMMER FÖRSÄLJNINGEN IGÅNG!

Det kom ett bud till butiken med en kartong fylld av skräpböcker. Det var från Filip Hammar. Bland skatterna hittade jag Arne Weises självbiografi ”I blickpunkten”. Inbunden, förhållandevist dåligt skick.

Filip hade signerat den så fint. Jag prismärkte den och lade upp den i hyllan.

Här fanns också ”Våra värsta vitsar” av Aschberg och Fylking. Inbunden, gott skick.

Filip hade skrivit också i denna. ”Många goa skratt” hade han skrivit. Jag prismärkte och satte upp i hyllan.

Ingvar Carlssons självbiografi, som passerade lite oförtjänt förbi när den kom ut. Pocketupplaga, lite tummad.

Filip har helt rätt när han kallar den ”en klassiker”. Jag prismärkte och placerade i hyllan. nya böcker till butiken – härligt!

Sigge Eklund hade länge tjatat på mig att jag skulle se filmen ”De ofrivilliga”. Men jag kände motstånd, jag gör det när det gäller svensk film överlag. När alla tycks vara överens om att den bästa svenska filmen på 2000-talet är en så oengagerande skitfilm som ”Låt den rätte komma in” så känns det inte roligt att titta på svensk film längre. Men jag tittade på ”De ofrivlliga” igår och jag tror nog aldrig jag sett en film som skakat mig på sådant sätt. Jag har aldrig förr blivit så imponerad av tema, dialog, skådespelarinsatser och ansats i stort. Det är en fullständigt genial film, på så många olika plan.

Jag kan inte släppa tanken på den. Tänk att få ha regissören Ruben Östlund här i rummet. Jag skulle vilja prata med honom om skådespelarna. Hur går det till när dessa okända skådisar SAMTLIGA gör roller som överglänser det mesta inom den svenska filmhistorien? Hur har Ruben kunnat hitta denna tonträff i samtalen, detta fullständiga gehör för Sverige? Jag satt igår och tittade på filmen och upptäckte att jag har antingen deltagit i eller lyssnat på varianter av SAMTLIGA samtal i filmen. Det var en helt otrolig upptäckt. Ruben Östlund. Plötsligt är han Sveriges mest intressanta människa för mig.

Det är först nu, när jag sett filmen, som Guldbagge-galan blir direkt otäck. De ofrivilliga fick inte ett enda pris. Inte ett enda! ”Låt den rätta komma in” kammade hem det mesta. För mig är de här två filmerna avgrunder från varandra. ”Låt den rätta komma in” är på sin höjd en vackert filmad liten bagatell. Inte en gång greppade den tag i mig på. Och inte en gång har jag funderat över den sedan jag vandrade ut från biografen. Den var verkligen tröstlöst ointressant och platt. ”De ofrivilliga” är däremot en stor film. Alltså, jag menar en riktigt stor film. Och den växer hela tiden. Tack, Ruben Östlund, för att du gjort detta.

Och ni, kära läsare! Ni MÅSTE se den! Kan ni inte gå ut och hyra den och sen berätta vad ni tycker.

Vad spännande det blev! Vad härligt att kunna skriva något ur hjärtat som skapar sådan intressant diskussion! Det är väl det som utgör kärnan i en bra debatt – att det finns två sidor av myntet. Inte för att jag har hemskt mycket förståelse för ”andra sidan” just i det här fallet. Man måste säga att argumenten från det hållet är lite ensidigt haltande.

De som tycker att det är bra att barn håller sig borta från caféer och krogar tycker alla samma sak: De vill inte ha gap och skrik. De vill vara ifred, de vill inte störas när de sitter och dricker en kopp kaffe.

Och då måste jag fråga. Vad är det för människor som går till krogar och caféer för att uppleva tystnad? Om man nu vill ha ”lugn och ro”, varför söka sig till en miljö där det är en massa människor? Varför inte ta en promenad i skogen? Eller söka sig till berge. Eller hålla sig hemma. Jag blir inte klok på argumentet, det måste jag erkänna. Det är MYCKET konstigt tänkt.

Alla människor kan uppföra sig störande. Bebisar skriker. Barn springer runt och stojar. Tonåringar gapar högljutt och respektlöst. Vuxna män talar för högt om sin business i mobiltelefon. Tanterna gnäller och bråkar.

Alla stör.
Eller ingen stör.

Men en sak kan jag säga, mina vänner. Ni som vill gå på krogen eller på cafét för att sitta ostört har nog missförstått själva konceptet med den här typen av etablissemang. Ni kanske skulle ta och prova er egen källare nästa gång ni vill kontemplera i tystnad.

Ok, detta om detta.

Jag var på promenad med Charlie i häromdagen och blev plötsligt så väldigt sugen på en kopp kaffe. Charlie hade somnat och jag hade två olästa kvällstidningar som brände i väskan. Vilket härligt tillfälle att ta en fikapaus!

Jag vandrar in på caféet Foam på Karlavägen, men hinner inte ens öppna dörren helt och hållet innan personalen börjar vifta och hojta. “INGA BARNVAGNAR HÄR INNE”, skriker en tjej. Jag blir lite skrämd av det plötsliga tonfallet och känner mig dum.  Jag ursäktar mig genast ursäktar mig och backar ut igen. Det är först efter en stund som jag börjar fundera. Varför får man inte ha några barnvagnar där inne? Caféet var halvtomt och det fanns hur mycket plats överallt. Varför fick jag inte ta in min barnvagn?

Jag går vidare ner mot Nybrogatan och anländer till Café Mocco. Där blir jag stoppad i dörren av liten flicka med viktig uppsyn. “Det får bara vara tre barnvagnar här inne samtidigt och det är redan tre barnvagnar här.” Jag invänder och säger att det är ett café på 200 kvadratmeter och dessutom inte ens halvfullt. Nog ska en barnvgan komma in någonstans? Tjejen säger att jag måste ta bort barnvagnen. Det är regler, säger hon.

Jag går tillbaka ut på Nybrogatan. Jag börjar känna viss frustration. Och irritation. Nästa stopp blir Café Klippoteket på Sibyllegatan. Där blir jag utmotad på gatan redan i dörren. Inga barnvagnar får existera över huvud taget inne på cafét. Där är det för övrigt inte ens halvtomt. Det är heltomt. Inte en enda människa dricker sin kaffe där inne.

Jag går ner till Sturegallerian, mycket irriterad och mycket kaffesugen. Och framför allt – jag känner någon typ av SKAM. Jag känner mig som en usel, icke önskvärd människa. Charlie har vaknat och jag inser att det var det bästa som kunde hända. När jag anländer till Le Café inne i Sturegallerian lämnar jag barnvagnen utanför och tar med mig Charlie till ett av borden. Genast är ung tjej framme.

Servitris: Tyvärr. Inga barn här inne.
Jag: Inga barn?
Servitris: Nej. Inga barn.
Jag: Inga barnvagnar, menar du?
Servitris: Nej. Det ska inte vara några barn här inne.
Jag: Ni har barnförbud?
Servitris: Ja.
Jag: Menar du allvar?
Servitris: Det är inte jag som gjort reglerna.
Jag: Varför har ni barnförbud?
Servitris: Jag vet inte. Det är så bara. Du kan se skylten där borta.

Jag går bort och tar en titt på skylten.

“Vi tycker om barn…
men tyvärr har vi ingen plats här inne...”

Jag går tillbaka till servitrisen.

Jag: Det står att ni förbjuder barn av utrymmesskäl.
Servitris: Jaha.
Jag: Men nu är det verkligen inte så mycket folk här, så det går bra än då, va.
Servitris: Nej, du måste ta bort bebisen.
Jag: Är du dum i huvudet?
Servitris: Förlåt?
Jag: Förbjuder ni rullstolar?
Servitris: Va?
Jag: Får handikappade komma in här?
Servitris: Ja, det är klart.
Jag: De tar väl upp mer plats än en barnvagn.
Servitris: Alltså, jag vet inte…
Jag: Rollatorer?
Servitris: Va?
Jag: Får gamlingar komma in här?
Servitris: Ja, det tror jag.
Jag: Tror du?
Servitris: Ja, det får de.
Jag: Men rollatorerna tar ju så mycket plats.
Servitris: Alltså, du får tala med någon annan om det här.
Jag: Varför får inte barn vara här?
Servitris: Jag vet inte.
Jag: Du vet inte?
Servitris: Nä. Du får tala med någon annan om det. Men du måste ta bort din bebis nu.

Jag vandrar ut från caféet. Jag är inte bara arg. Jag känner mig förödmjukad. Var det på det här sättet som de svarta kände sig när de såg skylten “whites only” på bussar och på krogar? Är inte detta diskriminering? Jag leker med tanken på att byta ut orden på skylten: “Vi gillar utvecklingsstörda…men tyvärr har vi ingen plats här inne.”

Jag undrar vad fan i helvete som pågår i den här staden? Hela Europa välkomnar barn ut på caféer och krogar och Sverige är så hopplöst daterade. Nu är det inte väldigt ofta jag är ute på ensam promenad med mitt barn, men tänk på alla mammor där ute i landet. Tänk på alla mödrar som sitter hemma med sina barn, dag efter dag medan deras makar arbetar. Är det samhällets mening att de ska vara kvar där hemma? Vill ni inte ha mödrarna ute på stan? Vill ni inte se dem? Vill ni inte unna dem att ta en kopp kaffe en stund på eftermiddagen?  

Jag går sedan till Riche på Birgerjarlsgatan. Jag frågar om de kan ta emot mig fastän jag har barnvagn. Servitören svarar: “Här får det vara hur många barnvagnar som helst. Det löser sig alltid.”

Han flyttar ett bord och ger plats till både mig och Charlie. Tack, Riche. Till er som driver caféerna Mocco, Foam, Klippoteket och Le Café – far åt helvete.

Jag kommer till butiken. Det sticker i näsan på mig omedelbart. Det luktar ättika eller liknande. Jag går fram till kaffebryggaren och ser förödelsen. Anländer till ett litet helvete på jorden. Botten på kannan ser ut som ytan hos en ondskefull planet. Det är så fruktansvärt att se. Så. Jävla. Fruktansvärt. Men jag förstår inte vidden – inte än.

Jag sätter mig ner i stolen, rasslar ihop i en hög. Funderar på vad som hände, men framför allt: vad som skulle kunna hänt. Kaffebryggaren stod på hela helgen. En liten gnista och jag hade anlänt till ett brinnande, stinkande inferno.

Det är svårt att tänka på det. Svårt att intellektuellt greppa det. Jag tänker på bryggaren och på händelserna sent på fredagskvällen som ledde till att jag glömde stänga av den. Jag blundar och tackar Gud fader Allsmäktig för att jag lever. En hårsmån från döden var jag. Och nu. Jag ser på livet lite annorlunda. Jag kan glädjas åt det på ett annat sätt. Jag tror att det beror på att jag var så otroligt nära att förlora allt.