Sitter i köket med datorn. Det puttrar från spisen på mycket mysigt sätt. Det kan vara en gryta. Gryta! Det gör man inte längre. Minns mammas grytor när jag var liten. Varje söndag stod en gryta på spisen och vitlöksbröd i ugnen.  Det var matlagning som evenemang – mamma kunde stå och dutta i timmar med det där. Stod lutad över ett knivigt korsord vid köksbordet, tog en sväng till grytan, i med lite mer buljong och så tillbaka till korsordet. Jag gillade när nya kryddor skulle i. Grytan blev som en brygd. Mamma stod och blickade ut över kryddhyllan, lät fingrarna löpa över burkarna, sa “nu ska vi se…” mycket långsamt  och så fastnade hon för någon burk: “Den kanske!” Så kryddade hon lite slappt, helt utan mått – på ren känsla – och jag tänkte: “Herregud, hur går det här till? Hur kan hon veta hur mycket hon ska ta?!”

Men hon visste alltid. Det låg en tesked vid grytan. Hon doppade den i grytan och avsmakade såsen, sa genast “mja…” och blickade åter upp mot hyllan: någonting fattades.

Jag uppfattade mamma som ett excentriskt geni där hon stod med ett finger på munnen och hummade. Jag beundrade henne mycket.

Tidig morgon med Charlie. Idag tittar vi på segerintervjuerna efter guldmatchen mot Göteborg. Martin Mutumba visade just upp sin AIK-tatuering. Han blev intervjuad av Nora Strandberg och avslutade varje mening med att kalla henne ”mannen”. Vilken stämning! Det är darr på underläppen här uppe vid Valhallavägen, kan jag berätta. 

Vi är på NK och köper tvål. Hur kan man komma på något så jävla dumt? Köpa tvål! Amanda vill köpa tvål som kostar tvåhundra kronor. Vad är det för tvål som kostar tvåhundra kronor? Vad i helvete pågår? Jag önskar jag vore lika ovetande om saker och ting som Charlie. 

Tidig morgon med Charlie. Skulle kunna ha varit lite jobbigt, lite tradigt. Men man får hitta glädjestunder i detta också. Jag och charlie har just satt på min inspelning av den avgörande guldmatchen mellan Göteborg och AIK. Ni kan förstå vilken härlig morgon jag har ändå. 

Nya Schulman Show är här. Snälla, säg vad ni tycker! Vad var bra och vad var dåligt?

Nu är det snart dags för BVC-möte igen. Som jag har längtat efter att få se kurvorna. Som jag har tänkt på de där kurvorna. Jag vill se dem. Ge mig dem! Ge mig kurvorna! Den här gången ska jag begära att de skriver ut kurvorna. Så ska jag laminera dem och ha dem i pluskan. Ta fram dem här i butiken. Tyda dem gång på gång. Låta fingret löpa längs kurvorna, fram och tillbaka, uppifrån och ner, nerifrån och upp. Titta på dem, smeka dem. Trycka kurvorna mot mina fuktiga läppar.

Kurvorna.
Mina älskade kurvor.

GE MIG DEM NU!!

Jag behöver kanske inte gå in på detalj, men jag och Amanda har upptäckt att Charlie tycker att det GANSKA roligt när vi gör pruttljud, men hon tycker att det är MYCKET roligt när vi gör pruttljud samtidigt som vi drar ner braxerna och visar rumpan för henne.

Charlie Schulman och Sinead O’Connor. Folk säger att de är lika varandra. Är det korrekt?

Sitter med Calle och jobbar lite här i butiken. Plötsligt visar sig två tjejer utanför skyltfönstret. De fnittrar och rodnar och viskar och pekar. Calle blir irriterad och hytter med näven och gör gester som påminner om de man gör när man vill att en fågel sla försvinna från bordet på uteserveringen. Men jag tycker att det hela är intressant och rart. De vill så gärna komma in, men de vågar inte. De står där och samlar kraft och mod. Jag ser hur de mobiliserar. Ska de våga sig in? Ska de ta steget?

Det går flera minuter. Så händer det. Några tvekande kliv, en försiktig knackning och så stiger de in.

”Är det öppet?”
”Butiken är alltid öppen när jag är här.”
”Vad säljer du för nåt?”
”Skräp.”
”Skräp?”
”Ja. Skräplitteratur.”
”Jaha. Får man titta?”
”Självklart!”

De vandrar runt i butiken och låtsas betrakta de sorgliga titlarna. Tummar på en Jackie Collins och lägger tillbaka den. Men jag vet att de inte är här för böckerna. Jag vet vad de vill. De vill ta en bild. Jag ser hur de står med händerna i jackfickan, hur de fingrar på telefonerna, redo att blixtsnabbt dra fram dem och smälla av. Men det ska dröja ytterligare flera minuter av denna ljuvliga charad innan en av dem säger: ”Får vi ta en bild?”

Det får de. Och så försvinner de fnittrande från platsen. Härliga tjejer! Om det skulle vara på det sättet att vi aldrig mer ses i livet, det är väl troligt, så önskar jag dem lycka till med allt. Hitta bra män! Skaffa er intressanta jobb! Kompromissa inte med saker och ting! Skaffa många barn. Ge allt för dessa barn! Bli äldre med välbehag. Älska era barnbarn. Älska deras barn också. Dö lyckliga.

Egentligen skulle vi haft Linda Rosing som gäst i Schulman Show idag. Men så fick hon värkar och det fanns inte tid att åka in till något BB, så jag fick ta på mig dräkten och ta det på uppstuds.