Jag minns nästan varenda bildruta av Oscarsgalan 1992. Al Pacino vann Oscar för bästa manliga huvudroll i filmen “En kvinnas doft”. Han dök upp på scen till stråkmusik, publiken reste sig som ett omvänt domino-hav, de jublade, applåderade och skrek. Någon eller några grät och Al Pacino, ja, han var så in i helvete snygg. Aldrig förr har min åtrå efter den typen av berömmelse varit så stark.
    men såg ni Svenska Hjältar? Igår ville jag inte heta Al Pacino och vara Hollywoodskådis. Idag vill jag heta Hossein Afshin, vara 37-årig industriarbetare från Göteborg.

Jag är ju gala-sjuk i stort. Sänd en gala i svensk tv och jag tittar. Jag har följt dem allihop. Guldbaggegalor, fotbollsgalor, idrottsgalor, grammisgalor och tv-galor. Och jag vill så gärna få en tår i ögat, jag vill så gärna se ett publikhav resa sig upp med frysloppor på armar. Men det fäster inte. Man kan beundra ett skott i krysset, man kan gilla någon för att han var duktig när han ledde På Spåret. Men ingenting kan mäta sig med en människa som vet att han kan dö, men som ändå kastar sig fram och räddar en liten pojkes som faller från sjätte våningen. Hossein Afshin kommer alltid vara större.

Därför kommer galan Svenska Hjältar alltid att vara något som står på egen plats. Det är en gala där vi, det vanliga svenska folket, hyllar sex stycken vanliga svenskar som lyckats åstadkomma något alldeles unikt. Därför tror jag att vi är många som alltid kommer att klappa hårdare, gråta mer och jubla högre framför Svenska Hjältar än vad vi gör när vi ser andra människor hylla varandra.

Svenska hjältar är speciellt. Det är vi som hyllar oss.

Och just därför känns det extra patetiskt, svagt och rent ut sagt skitdåligt att inte en enda partiledare fanns på plats. Skäms, Reinfeldt och Sahlin! Ni hyllar gärna någon som sprungit väldigt snabbt på en bana. Men ni kunde inte komma och ära dessa vanliga människor som idag blev svenska hjältar.