1. Eriks flickvän gick upp på scen och stod där och åmade sig i två minuter. Jag tyckte det var rent ut sagt obehagligt. Vad tog det åt henne? Varför gick hon inte ner? Förstod hon inte att det inte var hennes stund. Det var hans stund. Det var hans vinst. Hans ära.

2. Vinnarlåten var härlig. Den fastnade! Jag sitter just nu och sjunger “higher – higher – higher” för mig själv.

3. Juryn var en besvikelse. Jag vill ha en jury som berättar varför framträdandet var bra eller dåligt. Jag vill inte ha en jury som kommer med slappa oneliners och inövade ordvitsar. Jag vill inte höra Laila Bagge säga att någon var “som en Formel 1-bil”. Jag vill inte höra Anders Bagge säga att någon var “lika skicklig som Tiger Woods är på golf.” Det är inte intressant! Det är inget annat än i förväg manusskrivet  pladder. Det är snickesnack! Jag vill att juryn ska vara stringent. Kunnig. Sträng. Och när de hör något som verkligen är bra så vill jag att de ska bli rörda och att de ska berätta det. Och framför allt – de ska göra oss rörda. De ska göra Idolerna rörda! Juryn ska spegla ett fint framträdande på sådant sätt att ögonen ska tåras av lycka hos den idol som just framträtt. De ska förstå sin egen storhet först när juryn formulerar den för dem. Jag vill också gråta här hemma i soffan. Varför gråter jag inte? Det här var inte bra. Andreas Carlsson är den enda som i alla fall anstränger sig för att teoretisera kring uppträdandena.

4. Peter Jihde låg visserligen återigen och skakade på golvet ett par gånger, men jag måste säga att jag trodde att han skulle vara mycket mer övertänd än vad han faktiskt var. Kanske gjorde han sitt bästa framträdande någonsin idag. Kul!

5. Laila Bagge berömde Erik för att han var bra “stylad”. Jag kan inget om “styling”, men jag kan tänka mig att bli berömd för “god styling” av Laila Bagge kan likställas med att dömas till döden.

6. Det var synd om Calle som slog och slog, men ändå gick inte gitarren i kras.

7. När Erik vann sa Amanda till mig: “Titta noga på den här mannen, för det här är sista gången du ser honom.” Hon menar att det finns inget som sticker ut med den där Erik. Han är en söting med fin röst. Men det finns ingen karaktär i rösten! Det finns det hos Calle, men framför allt: Calle har verkligen gjort “resan”. Minns ni hur han var i början? Han var så blyg. Första gången framför juryn, han tittade ner i golvet och tittade snabbt och osäkert upp – som hundar gör mot husse när de står vid en dunge och bajsar. De skäms på något sätt för att de bajsar. Så var det med Calle – han skämdes som en bajsande hund. Och nu. Titta på honom nu. Det är härligt. Det är så Idol ska vara, tycker jag!