Vi köpte Bingolotter till TV4:s uppesittarkväll idag och slog oss ner vid tv-soffan fyllda av förväntan. Det började med rimstuga, där man kunde skicka in mail och be om hjälp med rim till sina klappar. Jag och Amanda ska ge bort en morgonrock och skickade ett långt och vänligt mail om att vi behöver hjälp med rim till detta. Och varje gång det blev dags för rimstuga i programmet isade det till i oss – nu kan de ta upp vår klapp! Men det gjorde de aldrig. Det kom inget rim.

Vi spelade en av bingoraderna, men vann ingenting. Då och då visade de inslag på hur EMD åkte runt i en nercabbad bil och sjöng julsånger i svinkylan. Mycket märkligt. Sen hade de tagit in en panel som var expert på julen. Man kunde skriva in sin fråga om julen till dem och så skulle de svara. Vi skrev in. Amanda har hört att tomten är röd på grund av Coca Cola. Att det var Coca-Cola som en gång i tiden gjorde tomten röd – tydligen var han grå i början. Det frågade vi panelen om. Samma isande känsla av absolut nervositet när Lotta Engberg vandrade bort till panelen. Svarade de på vår fråga? Icke!

Vi spelade den andra Bingoraden.

Och jag vann!
Herregud, jag vann!

Jag skrek BINGO rakt ut och kastade mig på telefonen för att ringa in. När jag ringde kom jag fram till en röst. Det var Lotta Engbergs! Hon sa: ”Tyvärr gick du inte vidare från dragningen den här gången.”

Vilken besvikelse.

Men Lottarösten i telefon lade snabbt till: ”Men försök gärna att ringa igen!”

Och som jag försökte. Jag ringde och lade på, ringde och lade på, ringde och lade på, ringde och lade på.

Och varje gång, Lottas muntra röst: ”Tyvärr gick du inte vidare från dragningen den här gången. Men försök gärna att ringa igen!”

Jag har spelat Bingolotto med min familj hundratals gånger och aldrig fått bingo och när jag nu fick det så skulle jag inte ge upp. Jag skulle in i studion! Jag ville snickesnacka med Lotta Engberg! Jag ville ha färgfemman!

Men till slut räckte det. Jag slutade ringa numret. Alldeles utmattad. Så fick jag syn på något finstilt i botten av lotten. En snabb information: ”Varje samtal kostar fem kronor.”

Och då isade det till igen, fast av helt annan orsak. Och jag funderade: ”Hur många gånger ringde jag egentligen? Femti? Hundra?” Jag minns inte, jag var manisk, i ett rus.

Det var därför hon var så munter i sin uppmuntran: ”Försök gärna att ringa igen!”

Jag blev så fylld av skräck inför denna kommande telefonräkning att jag gick och lade mig. Och nu ligger jag här i mörkret, har dragit ner ljusstyrkan på skärmen så att Charlie inte ska vakna. Trycker försiktigt på tangenterna så att det inte ska höras för mycket. Smeker tangenterna. Fingrarna dansar över dem. Jag känner mig sensuell. Så här skulle jag vilja skriva jämt. Men alla de där samtalen. Nej. Fy fan. Nu tänker jag inte mer på det. Så. Borta.