Vi var på 6-månaderskontroll idag med Charlie. Nervösa, stissiga och med rejält adrenalinpåslag kom vi upp tll läkarmottagningen. Vi var mycket oroade över det faktum att Charlie inte hade sovit på förmiddagen. Hur skulle hon kunna prestera om hon är trött? Hur kan man begära av en bebis att hon ska förflytta föremål från den ena handen till den andra om hon inte är ordentligt utvilad?

Läkaren var vänlig, sa hela tiden ”ska vi se här”.

Charlie placerades i en brits och läkaren, en trevlig karl, kom fram och böjde lite på Charlies knän och kontrollerade hennes hjärtslag. ”Ska vi se här”, sa han och lyfte Charlie i armarna för att se om hon svarade.

Sen bad han oss ta på Charlie kläderna igen. Kontrollen var färdig.

”Men…”, sa Amanda.
”Skulle hon inte…sättas på prov”, frågade jag.

”Äh, de där testerna är…”, sa läkaren. Han fullföljde aldrig meningen för han pillade med sin dator och blev lite ofokuserad. Jag vet inte vad han menade. Sen tog han i hand, sa ”tack tack” och vi gick. Skulle så gärna vilja veta slutet på meningen.

Äh, de där testerna är allt bra tramsiga ändå.

Äh, de där testerna stämmer ändå aldrig.

Var det vad han skulle säga?

Äh, de där testerna är antikrists sätt att säga halli-hallå.

Äh, de där testerna är lika oklara som frågan om huruvida det finns ett liv efter döden. Finns det liv efter döden? Eller innebär livets slut bara intighet och död och glömska? Det är ju av högst naturliga orsaker så att ingen vet hur det ligger till med de här sakerna. När vi dör har vi inte längre möjlighet att kommunicera med eftervärlden. Men teorierna om vad som händer “på andra sidan” är många. De kristna tror att döden är vägen till himmelriket. De som inte sköter sig på jordelivet hamnar i helvetet där Belsebub Lucifer härskar. De som omfamnar asa-tron tror sig anlända till Valhall vid livets slut. De som tror på Sheng Fui är övertygade om att döden innebär att vi blir andar, spöken som halvt levande och halvt döda hemsöker oss människor. Indianerna trodde på Fen Tan Kee, en uråldrig lära som betyder ungefär (gör citat-tecken) “återfödd till sin egen morsa”. Alla människor återföds till sin mamma när döden inträffar. Vi som är verksamma inom Rotary är inte imponerade av de här förklaringsmodellerna. Vi är övertygade om att det rör sig om irrläror som på olika sätt fått fäste bland oss människor. Rotary-rörelsen diskuterar gärna döden, men vi är noga med att inte leverera några svar. Vi sitter inte på facit. Vi har inte en aning om vad som händer efter döden. Vi svävar lite på målet här. Har ingen riktig uppfattning. Vi bryr oss inte så mycket, om jag ska vara helt uppriktig. Vi tänker på annat inom Rotary. Vi äter brakmiddagar. Dricker cognac ur kupade glas, drar skrönor från näringslivet och röker kubanska handrullade cigarrer. Och så talar vi om asen från Lions Club. Vad är det för pack egentligen? Vitskäggiga, senila varelser som placerar godislådor på arbetsplatser och beter sig som idioter. Gaggiga missfoster till människor som tror att de gör världen till en bättre plats att vistas på. Lions Club är det ABSOLUT farligaste vi har i det här landet. Vi ser redan nu hur Lions-medlemmar letar sig upp i samhällshierarkierna, intar viktiga poster i samhället och sprider sina livsfarliga läror. Vi är rotary! Vi är många och fokuserade på en enda sak – att utrota varenda Lions-medlem från den här planeten. Vi ser inte bara Lions som våra fiender. Också dem som härbärgerar Lionsmedlemmar eller håller dem bakom ryggen är våra fiender. Frågan jag ställer er två: Är ni med oss eller mot oss?

Vad skulle läkaren säga?

Äh, de där testerna är bara vetenskapens sätt att förminska människan. Jag tycker inte alls om det. Jag tycker att den mänskliga själen är värd mer än ett 6-månaderstest.  Jag tror på tanken att själen vitaliseras, att den får spänst först när man tillåter sig själv att uppleva undren som finns omkring oss. Ta naturen, till exempel. Jag är väldigt sällan ute i naturen numera. Det är underligt att det blivit så, särskilt tanke på mitt problematiska förhållande till naturen. Vissa söker under genom att blicka upp mot himlen. Jag hittar den i skog och mark. Jag har stått med uppkavlade chinos på en strand och blickat ut över ett vidsträckt hav och tänkt: “Jag ser bara hav. Men någonstans där borta finns land. Och sen hav igen. Och sen möjligen den fasansfulla avgrund som utgör världens ände.” Jag har varit i barrskog och ryckt benen av en liten skalbagge vid foten av en stor ek. Jag har sett livet rinna ut från den där skalbaggen, jag har betraktat det och sett att det är gott. Jag har begravt den där skalbaggen med mina bara händer vid foten av en stor ek, sjungit en sång om livets föränderlighet och strövat vidare. Jag har suttit i en träeka och druckit rommen ur en levande lake och jag fann att det var gott. Jag har hällt bensin över en mäktig myrstack och hört knastret av hundratusen myror som på en och samma gång mist sina liv och jag har sett att också det var gott. Jag har kastat sten mot kanadagäss och funnit att det var gott. Jag har kört den där sköna förstoringsglasgrejen mot steklar så att det doftat bränt kött över hela bygden. Och jag har funnit att det var gott. Jag har saltat på sniglar och sett dem frätas upp i rök som bränt stekflott. Det var gott. Jag har fört upp pinnar i stjärten på småfåglar och släppt dem för att se dem flyga rakt upp i himlen utan att kunna vända om som biologiska heliumballonger. Jag har bränt tassarna på katter mot en stekplatta. Jag har sprayat diesel i ekorr-bon. Jag har tömt brandvarnare på dess radioaktiva ämnen och åstadkommit cellförändringar hos igelkott.  Jag har startat omfattande skogsbränder. Och jag såg att allt var gott. Det är en fantastisk värld vi lever i. Naturen är skön och vill oss väl. Vi ska ta hand om den i förvissningen om att den också tar hand om oss.

Det är skada att jag aldrig får veta vad läkaren menade.