Charlie ligger och sprattlar på mage på mattan. Jag lägger hennes favoritsolglasögon och hennes favorit-kontokort framför henne på sådant sätt att hon inte omedelbart kan nå dem med handen. Hon försöker, men inser att det är hopplöst. Hon inser något avgörande: ”Jag måste förflytta mig.”

 

Charlie böjer upp ena knäet mot sidan av kroppen. För att ta spjärn. Hon har alltså intellektuellt förstått förutsättningarna, grunderna för det som kallas ”krypning” – men kan hon genomföra dem?

 

Hon försöker lyfta upp kroppen med hjälp av knä mot golv, men misslyckas och rasar ihop. Hon blir olycklig. Rasande! Hon skriker som en vanvettig.

 

Men så tar hon mental sats och lyckas komma upp på knäna. Framgång! Men hon vet att hon har mycket kvar att utföra. Hon tittar koncentrerat på föremålen framför sig. Hon har bestämt sig. Hon ska ta sig dit. HON SKA TA SIG DIT!

 

Så lutar hon tyngdvikten från det ena knäet till det andra. Hennes blick utstrålar lika delar förfäran och beslutsamhet. Det är nu det ska ske. Det får bära eller brista, det är nu eller aldrig!

 

Och det händer! Hon kryper! Hon tar sig fram med knäna! Vår dotter är numera mobil! Det är en stor dag! Vi firar med pärondessert till Charlie och jag och Amanda öppnar ett bättre vin. Triumf!

Nu inser jag att det finns många förtvivlade föräldrar där hemma som läser detta. Era barn är kanske mycket äldre, men har ännu inte lärt sig att krypa. Låt mig då ge er denna tröst: det är inte ert barn som är sent – det är vårt som är tidigt. Det finns knappt några barn över huvud taget som lär sig krypa i en så ung ålder som sex månader. Det sker i regel inte förrän de är en bra bit över ett år. Därför – var inte ledsna! Gläds istället åt oss och vårt A-barn!