Det var intressant att vara i Finland och Vasa. Jag kommer gärna tillbaka. Igår var vi på en mottagning som staden höll i. En grånad man, möjligen stadens borgmästare, stod framför en mikrofon som inte fungerade och pratade lite för länge om staden Vasa. Det var tråkigt, men ändå varmt och fint. Den grånade mannen älskade verkligen Vasa. Han berättade om visionerna. Inom några år skulle 100.000 människor bo i staden! Han förklarade hur det skulle gå till och jag blev så ledsen när jag upptäckte hur det försiktigt började sorlas om annat bland publiken. Hans flackande blick när han märkte att det blivit lite oroligt bland åhörarna, hur han långsamt förlorade greppet om publiken. Den äldre mannen stod modigt och stolt kvar och pratade om sin stad medan publiken rent ogenerat talade om helt andra saker. Han talade om ”regionen”, men ingen lyssnade.

Han avslutade talet och det skulle nog kommit en applåd om det inte vore så att alla hade champagneglas i handen. Nu blev det istället så förfärligt tyst. Det gjorde ont! Jag gick fram till honom sen, för att prata lite. Jag sa till honom att Vasa var en fin stad och den grånade mannen höll med. ”Har du sett torget”, frågade han. ”Det är ett riktigt fint torg, stort och med staty i mitten. Ett riktigt stadstorg.” 

Och så berättade han om stadens 400-årsjubileum för fyra år sedan. Han berättade om inresta digniteter från Helsingfors, röda band som klipptes och snittar och champagne. Då levde staden!

Han tystnade och tittade ut i evigheten. ”Det var ett fint år”, sa han. Sen vandrade han bort.