Klockan var fem på morgonen. Charlie vaknade i sin säng och protesterade mot att vara där. Amanda bar upp henne i vår säng. Hon låg där och vred på sig. Försökte fånga sina tår med händerna. Upptäckte ännu en gång sina egna öron och fascinerades av dem en stund. Prövade lite olika läten, mest vokaler. Hon ville helt enkelt inte sova. Vi fick jobba med napp och snuttis, som hon muntert spottade ut och kastade bort. Vi försökte lägga henne bekvämt, försökte få henne att lugna ner sig.

Till slut gick det. Det tog en bra stund, men hon lugnade sig. Man ser det så enkelt på hennes blick när det händer. Hon ligger och tittar upp i taket, men en dimmig slöja mellan henne och verkligheten uppenbarar sig. Som jag älskar den slöjan! Den betyder att hon kommer att somna snart. Och så började hon att klippa med ögonen och sen var hon borta.

Det är då det händer. Jag hör ända in till mitt sovrum hur någon öppnar porten nere på bottenplanet. Jag förstår inte hur det går till, han måste ha sparkat upp dörren och sedan vräkt igen den med full kraft. Jag förstår att det är DN-killen och jag förstår att han är den typen av person som går igång på att väcka hela hus. Jag hör honom hur han går mot hissarna. Jag kan inte förstå hur man kan låta så mycket när man går – det är som att han hela tiden kommer åt saker på vägen, som att han krockar med utskjutande föremål. Han sparkar in hissdörren och smäller igen den med oerhörd kraft. Det påminner om när jag var barn och mamma var arg och smällde igen skåpluckorna i köket.

Jag tittar hela tiden på Charlie, som just har somnat. Jag hoppas så att hon inte ska vakna av den här dåren. Det verkar gå bra. Men DN-killen vill annorlunda. Han nöjer sig inte med att väcka halva huset – varenda jävel ska upp! Så kommer han till vår dörr. Det ljudet… Det är obegripligt. Jag förstår inte hur det över huvud taget KAN låta så mycket. Det är ju bara en tidning som släpps ner i ett brevinkast. Fast det är klart, den här dåren släpper inte ner någon tidning. Han kastar ner den. Och när han släpper inkastflärpen så gör han det på sådant sätt att det sjunger i hela lägenheten. Det är ett magnifikt oväsen. Men Charlie sover fortfarande. Det kanske går vägen, det här.

Men så går han mot hissen. Jag hör hur han går in. Och jag hör hur han tar sats. Och jag hör hur han drämmer igen hissdörren med förödande kraft.

Och då ser jag dem i mörkret. Charlies svarta ögon. Det är tyst några sekunder. Och så kommer gråten.

Meddelande till Dagens Nyheter. Byter ni inte ut dåren säger jag upp min prenumeration.