Det är juni år 2028. Jag har klätt mig i min bästa kostym, för min dotter tar studenten idag. Jag har vattenkammat håret i snedbena. Jag har valt en lite “festlig” slips, en mönstrad sak med en massa grodor på. Jag fnissar när jag ser den, jag tycker den är mycket rolig! Amanda har bett mig att byta, men med åren har jag börjat yrka på min rätt att “klä mig precis som jag vill”. Amanda hade suckat, men låtit mig hållas. Vi står på skolgården och väntar på att Charlie ska springa ut. Det här ska bli så roligt. Vi har ordnat en sån fin bil till henne. En riktigt fin gammal veteranbil från 20-talet. Öppet tak, chauffören har kostym av 20-talssnitt. Vi har bundit blommor runt bilens sidor. Det är en riktig studentbil, det!

Vi vet ju hur sur hon är. Hon vill åka i Novas och Simons flak, men jag går inte med på det. Det är livsfarligt. En krängning från lastbilschauffören och hela högen ramlar omkull. Jag sa det till Charlie igår, att jag är hemskt ledsen, men jag vill inte att min dotter ska avlida på sin studentdag. Kalla mig gammalmodig, men jag vill inte det. Charlie hade sagt “snälla” och jag hade sagt att jag inte ens kommer att diskutera det. Charlie hade blivit rasande, smällt i dörrar och hotat med att aldrig prata med oss mer och sådana saker. Sånt som ungdomar säger.

Amanda hade sedan försiktigt kommit fram till mig, undrat om Charlie inte skulle få åka i det där flaket en liten stund i alla fall, och då hade jag kanske snäst till. Blivit lite vred. När vi nu ordnat en så fin bil – en riktig veteranbil! – så vore det väl idiotiskt om hon inte skulle åka den. Jag sätter inte henne i ett flak tillsammans med de där människorna. Och vad vet vi om han som kör lastbilen är full? Nej! Jag gör inte det!

Ja, och så hade det blivit lite spänt där också. Men nu glömmer vi det. Nu springer hon snart ut på skolgården, vår älskade lilla dotter som plötsligt blivit så stor. Jag har ordnat med plakatet hela natten. Fyllt i hennes namn med tuschpenna. Klistrat på den framkallade, förstorade bilden. Jag hade så många bilder att välja mellan. Kul, ändå, att jag hade den där bloggen när Charlie föddes. Jag satt en hel natt och valde bland bilderna. Men när jag hittade rätt så kändes det självklart.

Nu kommer hon! Jag skriker “BRAVO”! Min 15-åriga son står bredvid mig och himlar med ögonen. Jaha. Nähä. Så man säger inte bravo längre? Skiter väl jag i. Jag säger bravo.

BRAVO, skriker jag!
BRAVO!

Och så lyfter jag plakatet med min fina bild.