Vi hade några goda vänner på middag igår kväll. Det var mycket trevligt och det blev sent. Jag gick och lade mig först halv tre, tryggt förvissad om att Charlie skulle vakna om bara några timmar. Och jag hade lovat att ta hand om henne och låta Amanda sova. Att ha den känslan precis när man ska somna är inte alldeles ljuvlig.

Tror ni att den rackarungen vaknar rekordtidigt! Klockan halv fem började hon vrida på sig. Fem minuter senare hördes de första ljuden och efter ytterligare fem minuter sjöng hon för full hals.

Det var bara att gå upp.
Byta blöja.
Mata.
Dingla med Charlies favoritband framför henne.
Ligga och underhålla henne i soffan.

Kan ni förstå känslan av att sitta i soffan klockan sex på morgonen, helt död, och vänta på att klockan blir nio, för då börjar Nyhetsmorgon.

Jag läste i en kommentar om någon som i liknande lägen brukade mumla för sig själv: ”This too shall pass, this too shall pass, this too shall pass.” Som någon form av tröst. Jag provade och det fungerade ganska bra. Sen sjöng jag den meningen för Charlie (melodi: Amazing Grace) och det tyckte hon faktiskt var väldigt roligt.

Och nu – klockan är nio!
NYHETSMORGON!