Dagen började med en bastu uppe på rummet. 15 minuter i 90 gradig värme. Jag stapplade ut sedan och lade mig på sängen.

Sen gick jag ner till frukostmatsalen på utmärkta Astor Hotel. Jag skalade ett ägg som var så löskokt att det dallrade när jag nös. Jag drack kaffe och förberedde min föreläsning. Vid bordet intill satt tre unga finnar. De var mycket bullriga och spred viss skräck bland de äldre i matsalen när de skojbråkade och lappade till varandra över bordet. En av killarna fick syn på mig och tystnade. Jag tittade inte upp, men noterade tydligt att han reste sig och närmade mig. Han var berusad, jag kände doften av sprit och Cheddarost ur hans mun när han lutade sig fram emot mig.

Han frågade om jag var svensk.
Jag sa ja.

Han vände sig mot personalen och skrek: “VI har en rikssvensk här i salen och ni kan inte ens plocka bort hans äggkopp, ser ni inte att han ätit färdigt? Hallå! Svensken är färdig med maten!”

Jag fann det obehagligt. Jag kan inte kulturen, jag visste inte om han hånade mig eller personalen. Förstod inte vad han var ute efter med att säga så. En ung flicka från hotellet rusade snabbt fram och tog bort äggtallriken. Så fladdrade hon genast iväg och försvann.

Finnen tittade efter henne och vände sig åter mot mig.

“Du. Ta det lugnt.”
“Jag tar det lugnt.”
“Nej, det gör du inte.”
“Gör jag inte?”
“Nej. Du är nervös. Du skakar med ditt ben.”

Han lade en bestämd hand på mitt knä, för att fixera det, för att få det att sluta skaka. Jag såg en tumring i silver och smuts under naglarna.

“Det där…”, sa jag. “Det är inte nervositet. Det är ett tic, en grej jag gör bara.”
“Ja, men sluta med det då”, sa han.

Tystnad.

“Vad gör du här?”
“Jag ska föreläsa om min bok.”
“Är du författare?”
“Nej. Jag har skrivit en bok om min pappa.”

Finnen tittade på mig länge i tystnad.

“Jag ska komma och lyssna på dig.”
“Gör det.”
“Jag är utbildad.”
“Okej.”
“Jag har läst till socionom.”
“Okej.”
“Kostar det något att lyssna på dig?”
“Jag vet inte. Jag tror inte det.
“Jag ska komma och lyssna.”

Så släppte han taget om mitt knä och gick bort till sina killar. Varför jag berättar detta, jag vet inte. Jag har tänkt på det hela dagen av någon anledning, kan inte släppa det helt enkelt.