Tittar på Vinterkrysset på TV4. Niklas Strömstedt sjunger ”Om”. Jag tycker mycket om den låten. Jag har en känsla av att den betytt mycket för mig som barn. Den har inte format mig som människa, men den fanns i fonden när jag formades som människa. Det finns en enkelhet i den låten som många misstar för banalitet. Den är inte banal. Det finns i några passager ord som genomborrar mig på de märkligaste sätt.

”Ta bort alla ord – du vet vad jag menar”, sjunger Niklas Strömstedt. Nej, jag vet inte vad han menar med det riktigt, men det finns en tyngd i det där, något alldeles ödesmättat och slutgiltigt som berör mig mycket. Strömstedt har en förmåga att nå mycket djupt i mig ibland. Jag beundrar honom för det.

Det har väldigt länge varit populärt att sabla ner Strömstedt. Det gör man gärna lite med vänsterhanden. Man tycker att han är fånig och sjunger så dumt. Man tycker att han är ”för enkel”. Den som hånar en konstnär för att han är enkel har inte förstått någonting. Den som kan uttrycka något avancerat enkelt har ju hittat nyckeln till den riktigt stora konsten. Jag minns för några år sedan. Jag hittade en rolig sida på nätet där man kunde ta reda på vilken nivå man har på sitt skrivande, rent åldersmässigt. Man klistrade in sin text och fick beskedet: ”Du skriver som en 19-åring.” Och så vidare. Jag roade mig med att klistra in en dikt av Tomas Tranströmer. Han skrev som en 11-åring.

Det svåra ligger inte i att vara svår. Det ligger i att vara enkel.

Niklas Strömstedt har förstått det. Och Tomas Tranströmer. Läs det här:

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Är inte det ganska fantastiskt i sin oerhörda enkelhet?