Det tycks ständigt pågå en debatt om det så kallade näthatet här i Sverige. Vissa vill göra gällande att det är ett befintligt bekymmer, något som skulle kunna liknas vid ett samhällsproblem. Min bild av det här ”nätahet” är enkelt. Hat föder hat. Det vill säga: Om man driver en blogg där man hatar så får man kommentarer som hatar. Det är överraskande att se hur mediepersoner och kändisar går ut och lipar över det näthat som drabbar dem – är de inte medvetna om att de själva hatar? Vad har de för skev självbild?

På den tiden då jag hade min gamla blogg, där min tanke var att provocera och ställa till liv, var kommentarsfälten fulla av illvilja och elakheter. När jag nu skriver en vänligare blogg så har jag över huvud taget inte funderat på saken. Min blogg har över 200 000 besökare, men här finns ingen hatare så långt ögat når. Det finns folk som inte håller med om vad jag skriver (som med Ronald häromdagen), men det finns inget ”näthat” här.

Man kan säga: man får de besökare man förtjänar.

Men säg att jag har fel. Säg att jag bara haft tur och att mediepersonligheterna som lipar över hatet har haft ofattbar otur. Hur kan detta ändå var ett problem? I alla bloggverktyg kan man föra in en funktion som gör att man måste kontrollera alla kommentarer innan de publiceras. Då kan man ju välja själv vilken ton man ska ha i sina kommentarsfält. Vad är problemet? Ta bort de kommentarer ni inte tycker om.

Näthat? Vilken hopplös ickediskussion.