Ni vet hur det kan vara ibland på middagar när man hamnar bredvid en självupptagen skrytmåns, någon som utan avbrott pratar om sig själv och sina framgångar. Han babblar under förrätten, han babblar under varmrätten. Babbel, babbel, babbel, det blir nästan komiskt, man tror inte att det är sant! Till efterrätten ser man hur han tänker till, hur han plötsligt inser hur otrevlig han varit som inte ställt en enda fråga och han utbrister muntert: “Men du då! Berätta om dig själv. Vad jobbar du med?” Man känner att det är en fråga som ställts i ren plikt. Man vet att han inte är intresserad, att han kommer att återvända till sitt älskade jag så fort han får möjlighet.

    Lite den känslan får jag när jag tittar på Stjärnorna på Slottet. Igår var det Megs dag och då gällde det för resten av gänget att sätta sig rak i ryggen och ställa frågor till den stora skådespelaren. Men i grunden känns det faktiskt inte som att de är på riktigt intresserade, det känns som att de gör sin läxa, att de fullgör sin plikt. Kjell frågar varför Meg började med komedi och Siw utbrister förtvivlat: “Det skulle ju jag fråga!”

    Det finns överlag en medvetenhet bland stjärnorna om att det här är ett program som stör mig en smula. Meg berättar lustigt om sin mors bekantskap med Jacob Wallenberg och tillägger att “han hade en liten bank”. Alla skrattar och Ranelid kan redan se tidningsrubriken: “Det där kommer att bli en klassiker”, ropar han. De börjar berätta ekivoka historier på kvällskvisten och till slut utbrister någon: “Nej, det här kan vi inte sända!” hela tiden sägs saker som gör att man förlorar känslan av äkthet, känslan av att de faktiskt bara sitter där och intresserat pratar med varandra. Men ibland, när det tycks som om deltagarna glömmer bort kamerorna, skapas rent magiska stunder. När Meg dystert berättade om hur exmaken Tore Wretman såg henne som “en dekoration”. När hon avslöjade att hon hela tiden sett sin kända mor som ett ok.  När hon erkände att hon varit borta från barnen för mycket, trots att hon lovat motsatsen. Och den sorgliga historien om hur hon förlorade sin dotter.

    Ofattbara stunder. “Det där blir klassiker”, som Ranelid sa.