Arkiv för January 2010

- Sida 3 av 8

Tidig morgon med Charlie

av Alex Schulman
bild[1].jpg

Charlie har vaknat tidigt varje dag ända sedan vi kom hem från Thailand. Vid femrycket vaknar hon, man hör genast hur hon börjar ”låta”. Hon liksom gnyr för sig själv och provar några vokaler. Det är trevligt att lyssna på hennes stillsamma joller, det är ett härligt sätt att vakna på. Sen tröttnar hon på att inte få någon uppmärksamhet och då skriker hon vilt till rejält ett par gångeroch då går jag upp med henne. Hon får kramar och mat och sen vill hon helst sitta och bita i saker en stund. Särskilt förtjust idag är hon i ett bankkort och ett omslag av tidningen Café.

Jag dricker kaffe, ganska nöjd.
Charlie biter i bankkort, ganska nöjd.
Allt är bra.

Och ni då? Varför vakna så tidigt?

Minne från i morse som inte släpper taget

av Alex Schulman

Dagen började med en bastu uppe på rummet. 15 minuter i 90 gradig värme. Jag stapplade ut sedan och lade mig på sängen.

Sen gick jag ner till frukostmatsalen på utmärkta Astor Hotel. Jag skalade ett ägg som var så löskokt att det dallrade när jag nös. Jag drack kaffe och förberedde min föreläsning. Vid bordet intill satt tre unga finnar. De var mycket bullriga och spred viss skräck bland de äldre i matsalen när de skojbråkade och lappade till varandra över bordet. En av killarna fick syn på mig och tystnade. Jag tittade inte upp, men noterade tydligt att han reste sig och närmade mig. Han var berusad, jag kände doften av sprit och Cheddarost ur hans mun när han lutade sig fram emot mig.

Han frågade om jag var svensk.
Jag sa ja.

Han vände sig mot personalen och skrek: “VI har en rikssvensk här i salen och ni kan inte ens plocka bort hans äggkopp, ser ni inte att han ätit färdigt? Hallå! Svensken är färdig med maten!”

Jag fann det obehagligt. Jag kan inte kulturen, jag visste inte om han hånade mig eller personalen. Förstod inte vad han var ute efter med att säga så. En ung flicka från hotellet rusade snabbt fram och tog bort äggtallriken. Så fladdrade hon genast iväg och försvann.

Finnen tittade efter henne och vände sig åter mot mig.

“Du. Ta det lugnt.”
“Jag tar det lugnt.”
“Nej, det gör du inte.”
“Gör jag inte?”
“Nej. Du är nervös. Du skakar med ditt ben.”

Han lade en bestämd hand på mitt knä, för att fixera det, för att få det att sluta skaka. Jag såg en tumring i silver och smuts under naglarna.

“Det där…”, sa jag. “Det är inte nervositet. Det är ett tic, en grej jag gör bara.”
“Ja, men sluta med det då”, sa han.

Tystnad.

“Vad gör du här?”
“Jag ska föreläsa om min bok.”
“Är du författare?”
“Nej. Jag har skrivit en bok om min pappa.”

Finnen tittade på mig länge i tystnad.

“Jag ska komma och lyssna på dig.”
“Gör det.”
“Jag är utbildad.”
“Okej.”
“Jag har läst till socionom.”
“Okej.”
“Kostar det något att lyssna på dig?”
“Jag vet inte. Jag tror inte det.
“Jag ska komma och lyssna.”

Så släppte han taget om mitt knä och gick bort till sina killar. Varför jag berättar detta, jag vet inte. Jag har tänkt på det hela dagen av någon anledning, kan inte släppa det helt enkelt.

Den grånade mannen från Vasa

av Alex Schulman

Det var intressant att vara i Finland och Vasa. Jag kommer gärna tillbaka. Igår var vi på en mottagning som staden höll i. En grånad man, möjligen stadens borgmästare, stod framför en mikrofon som inte fungerade och pratade lite för länge om staden Vasa. Det var tråkigt, men ändå varmt och fint. Den grånade mannen älskade verkligen Vasa. Han berättade om visionerna. Inom några år skulle 100.000 människor bo i staden! Han förklarade hur det skulle gå till och jag blev så ledsen när jag upptäckte hur det försiktigt började sorlas om annat bland publiken. Hans flackande blick när han märkte att det blivit lite oroligt bland åhörarna, hur han långsamt förlorade greppet om publiken. Den äldre mannen stod modigt och stolt kvar och pratade om sin stad medan publiken rent ogenerat talade om helt andra saker. Han talade om ”regionen”, men ingen lyssnade.

Han avslutade talet och det skulle nog kommit en applåd om det inte vore så att alla hade champagneglas i handen. Nu blev det istället så förfärligt tyst. Det gjorde ont! Jag gick fram till honom sen, för att prata lite. Jag sa till honom att Vasa var en fin stad och den grånade mannen höll med. ”Har du sett torget”, frågade han. ”Det är ett riktigt fint torg, stort och med staty i mitten. Ett riktigt stadstorg.” 

Och så berättade han om stadens 400-årsjubileum för fyra år sedan. Han berättade om inresta digniteter från Helsingfors, röda band som klipptes och snittar och champagne. Då levde staden!

Han tystnade och tittade ut i evigheten. ”Det var ett fint år”, sa han. Sen vandrade han bort.

Det oförkarliga miraklet i Thailand

av Alex Schulman

Jag upplevde något helt och hållet övernaturligt för några dagar sedan. Kanske skulle man kunna beskriva det som ett mirakel. Bokstavligt menat, alltså – ett mirakel. Jag har varit skakad och omtumlad ända sedan dess. Och jag har funderat på att berätta om händelsen för min omgivning. Men det är svårt. Hur ska man berätta att man varit med om något så ofattbart utan att uppfattas som en lögnare eller idiot?

 Jag träffade min bror Calle igår kväll och jag frågade honom om han varit med om något övernaturligt någon gång och han tänkte länge innan han svarade: “Jag hade en dröm om World Trade-kraschen. Jag satt i ett flygplan. Jag tittade ut och såg New Yorks skyline. Jag åkte jämsides med skyskraporna, längs med dem, piloten gled mellan byggnaderna. Det var inga moln på himlen, så fruktansvärt klart där ute. Ingen talade i planet, det var alldeles lugnt. Jag såg World Trade-byggnaderna där borta och så gjorde planet en gir och jag förstod genast: det här planet kommer att åka rakt in i World Trade Center. Det blev oroligt. Planet ökade farten. Någon skrek. Då vaknade jag.”

Jag förstod att det måste varit en drabbande dröm, men jag begrep inte hur den kunde vara övernaturlig. Calle svarade: “Jo, jag drömde det hösten 1999, två år innan det hände i verkligheten.”
    Jag sa “herregud” och Calle sa “ja” och sen satt vi tysta. Jag frågade varför han inte berättat om det här. Han sa att han visste att ingen skulle tro honom.

 Tystnad.

”Minns du eldklotet i torpet”, frågade Calle. Det är klart att jag minns eldklotet, trots att det var 25 år sedan. Sommar på torpet i Värmland. Jag och mina bröder tittade på tv när ett skarpt lysande eldklot reste sig från bokhyllan och svävade framför oss. Det närmade sig oss där vi satt orörliga och med öppna munnar, jag fick en känsla av att det gjordes sig redo att attackera oss, men så kom klotet plötsligt på andra tankar och svävade iväg, ut från vardagsrummet, genom hallen och ut genom den öppna ytterdörren. Och så var det borta.

Kvar satt tre tysta bröder i soffan. Vi kunde inte formulera oss. Orden räckte inte till. Ingen av oss kom ens på tanken att berättade det här vidare – vi visste att reaktionen skulle bli ett snett leende, ett “nämen oj” och en klapp på axeln.

Och jag inser att risken för att detta ske ännu en gång är stor. Men detta är vad som hände för några dagar sedan.
 
Jag och min fästmö Amanda satt vid stranden i Thailand. Det var kvällning, men inte mörkt. Vi skulle snart äta och retade aptiten med en drink. Jag drack Dry Martini, Amanda drack ett glas vin. Vår sex månader gamla dotter Charlie fanns i barnvagnen alldeles framför oss. Charlie satt upp tyst och koncentrerad, försökte greppa ett dinglande snöre som hela tiden gled henne ur näven. Vi skålade och tittade ut över havet. Plötsligt lät Charlie på ett så underligt sätt. En lång vokal, som lät varken glad eller ledsen, ett belåtet jämrande. Vi inväntade att hon skulle tystna, men hon fortsatte med detta märkliga ljud. Till slut böjde sig Amanda fram mot Charlie och sa: “Älskling…”

Charlie tystnade genast, tittade en sekund förundrat på Amanda och sa: “Älskling.”

Jag misstog mig inte. Hon sa det väldigt tydligt och artikulerat, som en vuxen. Och hon missade inga konsonanter och hon tonerade perfekt. Hon sa verkligen : “Älskling.” Jag regerad väldigt starkt. Mina tårkanaler fylldes, jag började gråta. Håret reste sig överallt på min kropp. Men Charlie bara satt kvar i tystnad.

Vi har inte pratat om annat sedan dess. Charlies “Älskling” har ockuperat våra liv. Vi var båda överens om att det här är inget man kan berätta för andra, även om man vill.
   
Men jag har ändrat mig nu. Jag är ganska säker på att mirakel sker. Sådana här oförklarliga saker händer överallt, hela tiden. Och dem som blir vittne till dem har alla samma problem att passa in händelserna i sina rationella världar. Det går inte, så de låter oftast bli. De håller tyst. Det finns säkert tusentals oberättade mirakel där ute. Händelser som är så oförklarliga att man avfärdar dem som hjärnspöke och begraver i minnesarkiven. Tänk om de skulle berättas! Skulle inte världen bli en ljuvligare plats då?

Så. Kom igen! Jag har berättat. Nu är det er tur. Dela med er i kommentarsfältet

Nu – bastu!

av Alex Schulman

Hemma efter middag i Vasa. Sätter på bastun omedelbart. Väntar bara på att den ska bli varm. Vilken tid det tar. Herregud. Vandrar runt som Balthasar när han funderar på en ny brygd. Går in och kollar mätaren. 70 grader, nej, det räcker inte, jag måste pumpa upp det lilla helvetet till 90 grader. Går runt igen. Sätter mig vid datorn, nickar till. Är mycket trött, har inte sovit något under de senaste dagarna på grund av vård av piggt barn där hemma. Men måste basta.

Bara jag inte somnar i bastun. Kan någon som har mitt nummer ringa mig om 30 minuter? Så att jag vaknar till om jag skulle somna. Tack!

I Finland – här är Schulman Show

av Alex Schulman

Ledsen för dåligt bloggande, ledsen också för att jag inte ännu berättat om mitt mirakel – det kommer att berättas imorgon bitti, har jag nu bestämt. Jag har plötsligt hamnat i Finland, i en liten stad som heter Vasa och som ligger väldigt långt norrut. Det är en mediekonferens här och jag ska föreläsa. Jag ska berätta mer om detta lite senare, men jag har just upptäckt att det finns BASTU PÅ MITT HOTELLRUM och måste prova den på en gång. Men ni kan väl titta på senaste Schulman Show, där Adam Alsing är gäst. Vad tycker ni om programmet?

Sitter på jobbet

av Alex Schulman

Sitter på jobbet, kollar bilderna från telefonen. Saknar Thailand. Charlie utvecklades så mycket där borta, det kändes som om hon blev ett år äldre i sinnet. Och så hände något alldeles skevt där borta. Något som gränsar mot det övernaturliga. Jag inser att ingen kommer att tro mig och därför har jag inte skrivit om det heller. Men jag tänker att jag struntar i det, ni får tro vad ni vill. Jag tänker på set hela tiden och ikväll ska jag dela med mig. 

IMG_3746.jpg

Löpet imorgon om jag dog idag

av Alex Schulman

Sitter och jobbar på Aftonbladet idag. Vi ska nämligen spela in Schulman Show i eftermiddag. Jag borde väl göra lite research eller vad det heter, men jag sitter mest vid datorn där de gör Aftonbladet-löpsedlarna. Och så drömmer jag mig bort. Tänk om jag där idag. Kommer jag hamna på löpet då? Det kanske jag gör? Ja! Det gör jag, banne mig!

Och så ritar jag mitt dödslöp och drömmer mig bort.

bild.jpg

 

Det är först i taxin som jag förstår

av Alex Schulman

Jag har haft dålig uppkoppling i Thailand och har bara använt Internet till att blogga. Jag har visserligen hört om jordskalvet i Haiti, men det är först när jag i taxin läser Aftonbladet som jag förstår visden av det hela. Jag kommer hem och läser igen mig på vad som hänt på alla nyhetssajter.

Det måste ha upplevts som ignorant av mig att bara blogga vidare om soliga dagar vid poolen utan att ens kommentera detta fruktansvärda. Jag hade ingen aning om att det var så ödeläggande.

Jag ansluter mig till min chef Jan Helins förslag om att skänka en timlön till Läkare utan gränser. Och när räkningarna är betalda så ska jag dessutom skänka så mycket jag bara kan utöver detta.

Jag vill gärna använda den här och andra av mina mediekanaler till att sprida budskapet. De som vill sätta in pengar till Läkare utan gränsers arbete kan göra det på:

Plusgiro: 90 06 03-2

Bankgiro: 900-6032

Sida 3 av 8
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB