Det här är hotelets lobby. Här checkade vi in, visade pass och sånt. Och sen eskorterades vi till vår ”pool villa” av en vänlig kvinna vid namn Anne.

Ingången till vårt boende.Charlie ville gärna bada bland näckrosorna, men det fick hon inte.

Här är vår egen privata pool. Den är bara vår.

Bäst av allt – här finns ett utomhusbadkar. Här tar jag och Charlie varje kväll vårt dagliga bad.

Vi älskar poolen, men Charlie älskar en ännu mer. Hon är galen i den!

Vi turas om, jag och Amanda, så att hon ska vara nöjd.

Så här ser själva huset ut utifrån. 

Badrummet.

Det finns två duschar, men den här utomhusduschen tycker vi är festlig.

Huset sett från poolen.

Jag ligger och läser Jan Guillous memoarer och Charlie sitter i solstolen och leker med en vattenflaska som hon blivit mycket förtjust i.

Jaha, ni tycker att det är något underligt med Charlie?
Något med henne som är ”nytt”?
Jaha, vad skulle det vara?

Jaha! Ni menar att hon sitter upp! Jaså, det.
Ja, men det är väl inga jävla konstigheter.

Vissa bebisar är helt enkelt A-barn och de lär sig sitta upp före alla andra barn. Det är inte så mycket man kan göra åt den saken.

Här sitter vi nu i vår egen villa på hotellet. Vi har en egen pool och Charlie är mycket förtjust i den saken. Det här med att bada i kallt vatten var något alldeles nytt för henne. Jag och Amanda springer runt och ropar ”GRYTVANTAR”, precis som i Teletubbies, och då blir Charlie alldeles exalterad. När Charlie somnat och vi ligger själva vid poolen finner jag mig sjäölv ropa ”GRYTVANTAR” – till Amanda.

Den där DVD:n. Den har en märklig inverkan på mig. Den har hamrat sig djupt in i mig, genomborrat mig som ett spjut. Jag drömde så egendomligt om den inatt.

Grytvantar!

Det är mycket härligt att vara här. Framför allt är det härligt att se Charlie så sprudlande glad. Jag fick vid något tillfälle för mig att några av er olyckskorpar på bloggen skulle få rätt – att det inte skulle vara det minsta trevligt för Charlie att vara här, att hon skulle svettas och skrika och vilja åka hem.

Ni hade fel. Jag har aldrig sett Charlie så här glad. Kanske har det att göra med att hon får bada hela tiden. Eller att hon nästan alderig behöver ha blöja på sig. Eller kanske är det så enkelt att hon gillar att ha både mamma och pappa närvarande precis hela tiden.

Efter en flygresa som verkligen var ett litet helvete har vi nu kommit fram. Jag ska berätta mer om detta om en stund, både om flygresan och hur allt sedan blev, men låt mig först ta upp något som jag inte kunnat släppa sedan vi kom fram.

Teletubbies.

Vi hade fått höra att barn tycker att det är hygglig underhållning. Också de allra minsta tycker att det är skoj att titta på, sades det. Så jag köpte en DVD igår innan resan. Och alldeles nyss lade sig jag och Charlie i sängen här på hotellet för att bekanta oss med dessa teletubbies.

Så märkligt det var!

Fyra egendomliga varelser som till karaktär och beteende bäst kan liknas vid rent autistiska individer. De bor i något som heter teletubbieland, ett landskap som måste ritats av någon med liknande färgblindhet som jag själv. Där springer understundom kaniner runt. Men framför allt springer här teletubbies. De är mycket energiska.

Jag såg bara 20 minuter, men de hann ändå göra mycket.  De hittade en hatt och började sjunga om hatten. Sången bestod av att någon ropade ”hatt” 150 gånger och sedan var sången slut. De hittade sedan en kaka och sjöng om den på liknande sätt. När en av de retarderade varelserna sedan hittade en boll så var det inte svårt att lista ut vad han skulle ta sig till. Just det, han ropade ordet ”boll” 200 gånger och försvann.

In kom istället en bebis som med overkliga ögon och elakt hånskratt satt inne i solens kärna  och flinade åt saker och ting. Det var en riktigt läskig bebis, det där.

De dansade sedan bombom-dansen och var mycket förtjusta i den. Och de var förtjusta i varandra –  återkommande förenades de i en ”jättekram”.

När det var dags att äta ”tubbiekräm” blev stämningen rent Kafka-lik. Denna tubbiekräm utvinns genom en avancerad apparat. Under tiden som pumpen går och krämen trycks ut ur en kran står varelsen och tittar på och ropar tubbiekräm” Tubbiekräm! När han är färdig är det nästa teletubbies tur. Han gör exakt samma sak – står där och glor och hoppar jämfota och skriker om denna kräm. Jag hoppas att den är väldigt god. När tubbie nummer tre går fram till apparaten så stänger jag av.

Man klarar nog bara 4 Rainmans med bebisröster i 20 minuter i sträck. Sen måste jag ta en paus. Herre. Gud.

Nu är vi på Arlanda. Charlie ser lite full i fan ut, märker ni det? Jag vet hur det kommer att bli. Vi sätter oss ner på våra platser i planet.  Charlie böjer sig fram mot vår stolsgranne. Denne har ingen aning om vad som väntar. Charlie ler och så väser hon: ”Welcome to hell.”  

Vi spelade in Schulman Show idag. Renée Nyberg var gäst, hon är ju programledare för Blåsningen som börjar på söndag. Det blev ett kanonprogram! Renée var fantastisk och panelen var i form. Alldeles efter sändningen satt vi kvar i fåtöljerna och berömde varandra. Då kom bildproducenten in och berättade att han just upptäckt att inspelningen misslyckats. Det blev ingen bild alls. 1 timmes inspelning – inte en sekund spelades in.

Jag kände, ja, vad kände jag? Chock? Bestörtning. Tomhet.

Vet ni vad Renée kände? Hon tog det med ro. Hon satt och log! Hon trodde nämligen att hon blivit utsatt för en blåsning, att vi bara lurade henne. Det var komiskt på mycket sorgligt sätt. Det tog bildproducenten 15 minuter att övertyga Renée om att det inte var ett skämt. Att det faktiskt var så att han misslyckats med inspelningen.

Och då kom tomheten också där. Vi frågade om vi kunde göra ett nytt försök imorgon. Det kunde hon. Så åkte hon hem.

Jag är så stolt över Amanda. Hon skriver från och med idag krönikor för sajten loppi.se. Det är en sajt som är som Blocket fast för barn. Idag skriver Amanda om hur det är att vara ”hönsmamma”.

Läs krönikan HÄR.

Jag kan saknar passarna i mitt liv. Jag kan känna längtan efter de perfekta cirklarna man kunde åstadkomma med dem. Det var länge sen jag såg en passare nu. Märkligt. När man var barn såg man dem hela tiden, men nu… Nu finns inte passarna kvar i min tillvaro. Jag saknar dem. Passarna.

Går igenom min kamera, hittar bilder som bara är några månader gamla, men herregud vad Charle är förändrad. Idag måste man limma fast varenda liten sak i lägenheten för att försäkra sig om att Charlie inte äter upp det. Hon är särskilt intresserad av att äta upp lampor och kan bli mycket förtvivlad om hon inte får äta upp den lampa hon bestämt sig för att äta upp.

Och titta på den här bilden. För bara några tre månader sedan låg hon som en liten boll i soffan och var helt ofarlig.

Eller, helt ofarlig ser hon visserligen inte ut att vara. Hon ser ut som Henrik Fexeus. Hon kan läsa tankar! Hon ser in i djupet av min smutsiga själ. Hon ligger där och spelar nåt MIND GAME med mig! Obehagligt!

Vi hade några goda vänner på middag igår kväll. Det var mycket trevligt och det blev sent. Jag gick och lade mig först halv tre, tryggt förvissad om att Charlie skulle vakna om bara några timmar. Och jag hade lovat att ta hand om henne och låta Amanda sova. Att ha den känslan precis när man ska somna är inte alldeles ljuvlig.

Tror ni att den rackarungen vaknar rekordtidigt! Klockan halv fem började hon vrida på sig. Fem minuter senare hördes de första ljuden och efter ytterligare fem minuter sjöng hon för full hals.

Det var bara att gå upp.
Byta blöja.
Mata.
Dingla med Charlies favoritband framför henne.
Ligga och underhålla henne i soffan.

Kan ni förstå känslan av att sitta i soffan klockan sex på morgonen, helt död, och vänta på att klockan blir nio, för då börjar Nyhetsmorgon.

Jag läste i en kommentar om någon som i liknande lägen brukade mumla för sig själv: ”This too shall pass, this too shall pass, this too shall pass.” Som någon form av tröst. Jag provade och det fungerade ganska bra. Sen sjöng jag den meningen för Charlie (melodi: Amazing Grace) och det tyckte hon faktiskt var väldigt roligt.

Och nu – klockan är nio!
NYHETSMORGON!