Ni vet hur det kan vara ibland på middagar när man hamnar bredvid en självupptagen skrytmåns, någon som utan avbrott pratar om sig själv och sina framgångar. Han babblar under förrätten, han babblar under varmrätten. Babbel, babbel, babbel, det blir nästan komiskt, man tror inte att det är sant! Till efterrätten ser man hur han tänker till, hur han plötsligt inser hur otrevlig han varit som inte ställt en enda fråga och han utbrister muntert: “Men du då! Berätta om dig själv. Vad jobbar du med?” Man känner att det är en fråga som ställts i ren plikt. Man vet att han inte är intresserad, att han kommer att återvända till sitt älskade jag så fort han får möjlighet.

    Lite den känslan får jag när jag tittar på Stjärnorna på Slottet. Igår var det Megs dag och då gällde det för resten av gänget att sätta sig rak i ryggen och ställa frågor till den stora skådespelaren. Men i grunden känns det faktiskt inte som att de är på riktigt intresserade, det känns som att de gör sin läxa, att de fullgör sin plikt. Kjell frågar varför Meg började med komedi och Siw utbrister förtvivlat: “Det skulle ju jag fråga!”

    Det finns överlag en medvetenhet bland stjärnorna om att det här är ett program som stör mig en smula. Meg berättar lustigt om sin mors bekantskap med Jacob Wallenberg och tillägger att “han hade en liten bank”. Alla skrattar och Ranelid kan redan se tidningsrubriken: “Det där kommer att bli en klassiker”, ropar han. De börjar berätta ekivoka historier på kvällskvisten och till slut utbrister någon: “Nej, det här kan vi inte sända!” hela tiden sägs saker som gör att man förlorar känslan av äkthet, känslan av att de faktiskt bara sitter där och intresserat pratar med varandra. Men ibland, när det tycks som om deltagarna glömmer bort kamerorna, skapas rent magiska stunder. När Meg dystert berättade om hur exmaken Tore Wretman såg henne som “en dekoration”. När hon avslöjade att hon hela tiden sett sin kända mor som ett ok.  När hon erkände att hon varit borta från barnen för mycket, trots att hon lovat motsatsen. Och den sorgliga historien om hur hon förlorade sin dotter.

    Ofattbara stunder. “Det där blir klassiker”, som Ranelid sa.

Jag har tvåtusen bilder i min Iphone, den är nu så trög att man hånskrattar åt den när den försöker öppna nya program. Jag måste rensa. Men de här tre bilderna rensar jag inte. De första bilderna på Charlie i den här telefonen. Hon var bara en dag gammal. Det kändes ganska skört då, alltsammans. Man förstod inte hur man skulle bära sig åt för att åka hem från sjukhuset. Det gick inte heller. Vi åkte väl i 30 km/h på 90-väg. Bilar tutade och körde om i raseri. Jag tyckte 30 var hög fart. Jag ville egentligen köra långsammare, men det var väldigt svårt att styra då.

Jag är förvånad över Tony Irvings uppträdande i programmet. Han var ful i munnen och kunde inte låta bli att vid varenda inspel göra sexuella anspelningar. Han har i stort sett helt upphört att tala om dans. Tony flåsade och talade snusk istället. Det här är en jargong som han tycks ha tagit med sig från sina gig på Finlandsbåtarna och där är det också på sin plats att han håller på med det, men jag tyckte att det kändes MÄRKLIGT att höra honom gegga med det där om och om igen i programmet. Jag tyckte inte att han betedde sig som juryns ordförande, jag tyckte han betedde sig som en översexuell gladbög som köpt parkettplats till en erotisk show.

***************

David Hellénius är ju en enda stor BEHÅLLNING, hela han. När han står där och bollar snabba kommentarer med juryn så känner jag att jag älskar honom förbehållslöst. Jag blir stolt över honom, som om han vore min pojkvän. Han är så omedelbart rolig att jag ibland sitter och häpnar. Hellénius gör mig helt enkelt glad. 

***************

Det var lätt att förstå vad tanken med Bygglovs-Willy var hos kanalen. Han skulle naturligtvis vara “den nya Peppe”, farbrorn som inte kunde dansa men väl charma damerna med sitt “otvungna sätt” och leverera en och annan skojighet bakom scen. Men det fanns en medvetenhet hos denne Willy som plågade mig. Han skakade på höfterna, daskade sig själv i rumpan och tittade samtidigt lystet ut mot publiken för att få bekräftelse för sin galenskap. Det fina med Peppe var ju att han inte var medveten om att han var dålig, att han ändå försökte så gott han kunde. Den här Willy, som jag inte känner till sedan tidigare, ville ju bara vara galet utspårad med flit. Inte bra! Inte bra alls!

***************

Den i juryn som inte gått på myten om sig själv och som fortfarande på trevligt sätt kan leverera vettiga analyser om dans är ju Dermott. Jag tycker om honom, gillar hur han ibland lite blygsamt flackar med blicken eller tittar ner i bordet. Det i kombination med att han tar dans på allvar gör att han behövs som aldrig förr som motvikt mot flamsaren och babblaren Tony.

***************

När det aktuella dansparet småpratat med Hellénius och fått muntligt omdöme framme vid juryn så beger de sig till det så kallade green room för ett samtal med Jessica Almenäs. Vet ni vad detta samtal är? Det är en minuts död tv. Fullständigt ointressant, dumt och framför allt: det tillför absolut ingenting nytt. Ta bort det där samtalet!

***************

Agneta Sjödin var kvällens härligaste människa. Hennes skönhet, hennes omedelbara glädje över att få dansa, hennes fina uppträdande – att ta del av henne gjorde mig verkligen GLAD!

***************

Jessica Almenäs var ju trots märklig klänning helt okej. Riktigt underligt blev det dock när hon från ingenstans tog paus från den mjuka värmen och hånade Marcus Birro för att han påstått att han ställer upp i Let’s Dance endast därför att hans läkare säger att det kan bota hans reumatism. Det blev plötsligt stelt och lite konstigt. Jag har visserligen inget emot det, det bränner till på ett festligt sätt, men det var kanske lite synd om Birro där en stund. Fast det är klart. Säger man nåt så  genomskinligt dumt så kanske man får skylla sig själv.

***************

Om jag skulle ge dansbetyg på första programmet så får det: en sexa.

Eftersom så många frågar.
Aftonbladets ”Stora bloggpriset” har nu gått ut med vilka som är nominerade till att få priset Sveriges bästa blogg. Jag är en av dem som gallrats ut och jag är så klart glad för det. Men jag tycker fortfarande, som jag gjorde även förra året då jag blev nominerad, att upplägget är fel. Nu råder galen stämning på de nominerades bloggar. De uppmanar sina besökare att gå in och rösta på omröstningssidan. Inte bara de – de uppmanar alla att rösta om och om igen. De vill att man ska sitta där och trycka och trycka och trycka.

För att vinna priset som Sveriges bästa blogg måste man alltså:

1. Ha en blogg som har många besökare.
2. Om och om igen uppmana sina besökare att rösta.
   

Det är väl inte så det ska gå till när man utser Sveriges bästa bloggar? Det är ju åt helvete. Om jag gjorde det, uppmanade alla er att gå in och rösta, så skulle den här bloggen vinna överlägset över de andra  nominerade bloggarna som är mindre.

Det är fel. Därför kommer jag inte att uppmana någon att göra något. Dels är det inte rättvst. Dels så tycker att den här typen av “RÖSTA PÅ MIG”-kampanjer är äckliga. De har inte i min härliga Charlie-blogg att göra.

ag ligger i soffan och tittar på Nyhetsmorgon. Som så många gånger förr. Steffo och Jenny, mina trogna följeslagare. Ni känner inte mig, men Gud vad jag känner er. Jag ser när ni är morgontrötta bakom sminket. Jag ser när Steffo tagit ett glas Amarone för mycket kvällen innan. Jag märker när ni har tjafsat i ett reklamavbrott, det lägger sig en hinna av ångest över studion då. Jag vet till exempel att du, Jenny, är en kameleont mot din omgivning. När du sitter i soffan tillsammans med unga Anders Kraft så är du pigg och på alerten, men tillsammans med Steffo så blir du lite som han. Har du märkt det? Du blir lite medvetet slapp, lite “skönt hafsig”, sådär. Lite anything goes, om man säger. Jag stör mig inte på det, jag säger bara att jag känner dig. Jag känner er. Jag har sett er i rutan så länge nu. Anledningen till att jag följer er så noga har egentligen inte med er att göra. Jag gillar er, men ni är inte det som naglar fast mig i soffan. Det är det Lennart Modig som gör.

    Lennart Modig.
    Vilken man.
    Vilken karaktär.
    Känner ni till honom, Lennart Modig? Det är han som är Nyhetsmorgons flygande reporter. Det är han som ger sig ut bland folk och fenomen och rapporterar. Han befinner sig alltid mitt i de bisarra händelsernas centrum. På julaftons morgon när vi andra värmer mjölken till kaffet för att det ska kännas lite extra mysigt, vad gör Lennart Modig då? Jo, han är ute på ett vinterfält där de säljer sistaminuten-julgaranar. Han står där och huttrar och det ser tomt och öde ut, men så händer det något – en jugoslav hastar förbi mot granarna och Modig sätter fart efter. Så intervjuar han mannen springande, på samma sätt som på travsändningar när de intervjuar en kusk som sitter i sulkyn. “Jaha, värst vad du var sent ute, vad kommer det sig? Hittar du någon gran? Ska du köpa den billiga sorten eller ska du slå till med en lyxgran?” Modig blir lite andfådd och mannen vill egentligen inte prata, men ändå blir stämningen långsamt gemytlig. Han släpper iväg mannen och det ser ut som om Modig genast sugs bort till en annan människa. Det är mannen som driver butiken. “Jaha, har du haft många kunder idag på självaste julafton? Blir det någon rabatt för kunderna idag? Jaså, det blir det, hur mycket rabatt då?” Och så släpper han taget om honom och vandrar bort till granarna. Det är ett magiskt ögonblick att se Modig studsa fram och tillbaka mellan de olika karaktärerna. Och så lämnar han elegant och skickligt över till studion.
    Jag sitter alltid hänförd och alldeles förbluffad när Modig gör entré. Var han än befinner sig, hur hopplöst ointressant det än kan verka på pappret – Lennart Modig skapar magi. Jag tror att det har med hans orädsla att göra. Med hans sätt att inte göra skillnad på folk och folk. Det hade inte spelat någon roll om han sprungit och hunnit ifatt Barack Obama – Modig hade varit precis lika belåtet flåsande som vanligt.
    Varje gång jag ser Lennart Modig får jag en känsla av att jag har honom på låns en stund. kameran kommer snart att släckas, men Modig kommer att fortsätta. När Steffo och Jenny tagit över i studion och provsmakar ostar så fortsätter Modig där borta på julgransfältet. Han haffar ännu en person som är ute i sista minuten. “Vad blir det för gran i år då? Varför så sent ute?” Jag har en bild av att Lennart Modig är ständigt pågående.

    Jag undrar så vad Lennart Modig gör just i detta nu. Är han hemma, kanske. I köket. Hans fru står och lagar mat. “Jaha, här var det dags för fredagsmiddag med familjen, vad har du tänkt dig för mat? Några tips på hur man fixar till en riktigt bra middag? Blir det vin på det också?” Och så studsar han iväg, hamnar plötsligt i vardagsrummet. “Jaha, här sitter sonen och tittar på tv. Hur ser kvällen ut, blir det utekväll eller myskväll med familjen? Har du något tips på hur man kopplar av efter en jobbig vecka?”
    Lennart Modig. Den mest fascinerande mannen i tv just nu.
    

Hur ska man gå till väga för att ge ut en bok, ska men skicka in det fullbordade exemplaret till bokförlagen, hur vet man att dem inte stjäl din ide?
– Det skulle aldrig falla dem in att stjäla idén. Det behöver du verkligen inte vara rädd för. Du har två val – antingen skriver du ett mail med ett synopsis, en sida där du förklarar vad boken handlar om. Om de är intresserade så ber de dig skriva ett kapitel eller två och är det en riktigt bra idé kan du få en slant för det. Eller så skriver du klart boken och skickar in. Det är så klart enklast med det första alternativet, men som debutant är det alltid svårt att få uppmärksamheten från förlagen.

Jag ritar mycket, så jag tänkte mig en barnbok… Skulle du kunna säga setegvis vad jag borde göra. Jag vet inte vem annars jag kan rådfråga. Btw Din blogg är bäst.
 – Skicka in skisser till förläggarna på de stora förlagen. Börja med Rabén, sedan Bonnier Carlsen och så vidare. Det räcker med skisser, behöver inte finnas en story. Och hoppas att du får svaret: “Det här är genialt. Kan du ses?”
 
hur länge hade du träffat amanda innan hon blev gravid? det kan inte ha varit mer än ettpar månader?
 – Nej, ungefär så. Ett par månader. Kanske mindre än så.
 
Kommer Ving att betala er Thailandresa?
– Nej. De betalar inte en krona. Ser fram emot att recensera dem i bloggen. Överlag är det ett missförstånd att jag får betalt för att skriva saker. Jag kan lova er att det aldrig någonsin hänt. Sånt kan Blondinbella hålla på med, men för mig känns det smutsigt. Inte okej.

Hei Alex! Kan du ikke holde et foredrag i Norge snart? Jeg har så lyst til å høre deg tale.
 – Det vøre kämpekul te å kome te Nørge för te å tale, men jej vet ikke ner dette vill hende, men dere kan hølle kontåkta med mä.

Törs man gå in i din butik för att be dig signera min  ”Skynda att älska” ?
 – Välkommen! Skicka ett mejl innan så att du vet att jag är där. Jag har fortfarande lite oregelbundna öppettider.

Hva har overrasket deg MEST med å bli pappa?
– Att jag har sådan längtan efter henne varje gång jag inte är med henne. Det är otroligt. Jag vill bara hem. Hela tiden.  
 
Har du några planer för Charlies framtid? Vad vill du att hon ska bli? Säg inte lycklig eller något sånt…
– nej, jag har så klart inga planer alls. Men jag vill att hon ska plugga. Jag accepterar inte att hon hoppar av något gymnasium eller något annat jävla dumt. Så länge hon bor hemma hos oss så är det vi som bestämmer och då bestämmer vi att hon ska plugga. Punkt slut.  
 
Skulle inte du kunna börja med att besöka skolor? Jag tycker att du skriver så bra och skulle gärna höra dig prata om din bok eller om att vara författare.
– Jag kommer gärna till skolor och pratar. Bara jag har tid – gärna!

Du och Calle är riktigt bra bloggare men inga bra Twittrare (då inte till antal inlägg utan innehåll), passar inte det korta formatet dig?
– Jag säger som Sigge Eklund när han slutade twittra: “140 tecken räcker inte.”
 
Vilken är, enligt dig själv, den bästa text du någonsin skrivit? Har du någon favoritmening i någon av dina egna texter?
– Omöjligt att svara på. Varje gång jag öppnar en sida på nätet och läser en text som jag skrivit tidigare så skäms jag. Jag tycker att det är så jävla dåligt. Det är en hemsk känsla – men också ganska härlig, för då vet man att man hela tiden utvecklas. Mina första texter kan jag inte ens läsa. De var så generande dåliga.
 
Var ”sketchen” med Björn Gustafsson som du gjorde för 1000apor sann?
– Nej. Det var ju en sketch. Manusskriven och allt.  
 
Svarar du på alla frågor så vi andra får se svaren? (de flesta i alla fall?)
 – Nej, inte alla frågor. Det kom så många. Men jag svarar på de flesta.
 
När fattade du att din morfar och författaren Sven Stolpe var samma person? Har du haft förväntningar på dig hemifrån att leva upp till tycker du?
– Tyvärr först efter hans död. Det var synd. Det är så mycket som jag idag skule vilja tala med morfar om.  
 
Jag såg dej på sommarpratarna, då sa du att du en gång spelat teater och fått kritik vilket ledde till att du aldrig spelade teater igen.. Med en sådan insikt, hur kan du då håna och kapa människor som aldrig ens bett om din åsikt?
– Den viktiga skillnaden är att jag skriver om etablerade människor, offentliga personer som lever på att verka framför rutan. Jag skulle aldrig skriva ner en 14-årig amatörskådis.
 
Jag tittar på Sprängaren på Tv4 nu och jag funderar på vad du tycker om Helena Bergström?
Själv tycker jag att hon faktiskt inte spelar jätte bra.
 – Jag såg den också. Den var bättre än vad jag minns den! Jag tycker om det där kvällstidningstugget. Och Örjan Ramberg är ju fantastisk.

Ska ni/Går ni på babysim?
– Nej. Det har inte blivit av. Vi måste göra det, det verkar så kul.

Äter Charlie fortfarande nattmål?
– Nej, inte längre, Nu sover hon från su på kvällen till halv sju på morgonen.

När har ni planerat sätta henne på dagis?
– Ja, men frågan är när. Det känns för tidigt att sätta henne i dagis när hon bara är strax över ett år. Kanske till vintern?

Sover hon i egen säng/i eget rum?
– Hon sover i egen säng, fast i vårt rum.
 
finns det någon anledning varför du inte -mer än du gör- använder sociala medier till att ”promota” dig och dina verk?     
– Ja. Jag tycker att det är fånigt. De som vill läsa min bok hittar nog den utan att jag ska ge en länk till adlibris på Twitter.

Hej Alex! Vart ligger din butik?
– Regeringsgatan!

Ska du skriva någon kåseribok?
– inte som jag planerat nu. Det är alltid så trist att läsa krönikesammanställningar, tycker jag. Det är ju ingenting “nytt”-  

På vilket sätt vill du dö, knall och fall eller på ett sjukhem 92 år gammal?
– Jag vill inte dö. Vill inte ens tänka på döden. Nu har du skänkt mig en satans klump i den satans magen.

Har du haft några husdjur?
– Jag hade en hund som hette Timmie. En dvärgcollie. Den var så fin. men den fick någon leversjukdom och dog efter bara några år. Vi begravde honom vid den stora björken på torpet, där han alltid älskade att springa runt.

Imorgon kommer jag kanske förbi på lunchen och lämnar över en eller flera RIKTIGT dåliga böcker!
– Vad roligt. Väl mött!
 
Hur gammal är Amanda?
– Hon fyller 30 år i vår. herregud, då ska vi fira henne.

Skriver du på något skönlitterärt nuförtiden?
– Ja, jag skriver på en roman. Sen har jag skrivit ett manus till en barnbok. Det vore så härligt att kunna läsa ur en barnbok som jag skrivit själv för Charlie om ett år eller så. Nu ska jag skicka den till ett förlag och se om de vill ha den.

Skulle du ha lust att skriva en pjäs?
– Det vore spännande. Jag är mycket road av att skriva dialoger, så det vore kul att prova. Men det är inte aktuellt just nu i alla fall. Det får bli nästa år i så fall.

Har du haft is på ögonfransarna nån gång?
– Nej. Varför har man is på ögonfransarna?

Vad är det finaste du kan säga om Gotland?
Hälsningar från Visby där det snöar för fullt just nu!
– Att det är den vackraste platsen i hela Sverige, utan konkurrens.
 
Jag har en fråga till dig. Kommer du att blogga under Thailandsresan? Lägga upp fina varma bilder? Så vi som blev kvar här har något att drömma till. Snälla.
 – Självklart kommer jag det!

Om du var tvungen att bi i ett annat land en Sverige i ett halvår, vilket skulle skulle du välja?
 – I södra Frankrike i ett hus uppe i bergen, där man kan skriva och ta långa promenader med familjen. Det vore underbart. Det är också planen för nästa höst. Jag vägrar finna mig i att leva under de här omständigheterna.
 
Var köper ni Charlies kläder. Ser mycket kläder som inte verkar komma från kedjorna? Mycket gråa söta yllebyxor och fina stickade tröjor? Jag vet att ett märke är Bonpoint.
 – Det är lite oklart. De flesta av kläderna kommer från Charlies gudmor Lina. Hon handlar de här kläderna på nätet, om jag inte missminner mig.
  
Tjao Alex! Tack för en grym blogg, är egentligen inget barnfan men när det är du som skriver måste jag liksom följa den eftersom jag hängt efter den sen jag hörde dig skälla ut en taxichafför som inte öppnade dörren åt dig någon gång i radion för många år sedan. Du var elak. Hemskt elak. Men helt plötsligt skriver du en bok med känslor i och du får mig att gråta under ditt sommarprat. Jag undrar därför, var det ett strategiskt drag att vara så rent ut sagt jävlig i början för att sedan mjukna upp?
– Nej, det var det väl inte. Men jag spelar olika roller. I radion vill jag vara provokativ. Jag tycker att det är roligt. Det är spännande att iböand vara arg och grinig.  Men det är ju inte riktigt så jag är som person. De som känner mig vet att jag inte fått ett enda raseriutbrott på över fem år.
 
Vilken känd svensk man TROR du har störst fallos? Vissa män osar ju storhet. Tex Petter Hansson. Kram
– Jag vet att Anders Timell har väldigt stor penis. Han brukar visa den för mig när vi går ut ibland. Det är som ett litet tic han har.
  
Har just läst ut din bok som jag fick av min man i julklapp. Han tål dig inte så jag tycker att det var stort av honom att köpa den till mig :-). Den var superbra, du skriver otroligt bra, synd bara att boken var så tunn – ville läsa mer.
Kommer du att skriva något mer?
– Absolut. Jag skriver för fullt på nästa roman.

jag skulle vilja kunna söka  i bloggen, på ex olika ord
går det att fixa ?
– Hör av dig till Aftonbladets bloggtekniker. Jag skulle tycka att det vore en bra funktion!

Kommer ni till Thailand? Vi ar har nu med var femmanadersbebis, vore trevligt med en fika=)
 – Vi åker på tisdag. Gärna fika, om vi nu skulle hamna nära varandra. Thailand är ju trots allt ganska stort.
 
Väntar ni på våren/sommaren och er fina lada på Gotland?
– Det går inte en dag utan att jag längtar till våren när jag kan lämna den här staden och flytta till Gotland. Inte en dag!

De här vardagsbetraktelserna som du publicerar ibland, de med bråk och kärlek som håller på att ta slut. Är de självupplevda eller påhittade?
 – De är påhittade. Men ibland utgår de från små korn av samtal som jag fångar upp på middagar eller så.
 
Vart i Thailand ska ni åka och hur länge ska ni vara borta?
– Vi åker till Phuket och är borta i en vecka.

Kommer ni att fortsätta med succsen Schulman Show?
Kommer du att släpp en bok under 2010?
– Självklart! Vi har nypremiär nästa fredag. Och sen kör vi på under våren. Till Schlagern har vi schlagerspecial, det kommer att bli roligt. Jag hoppas kunna släppa en bok under senare delen av året!
 
Jag undrar vem av dig och Amanda som kom på namnet Charlie? Jag har för mig att det var du som ville döpa ditt barn till Charlie och Amanda gick med på det om det blev en tjej. Men jag läste en artikel på Wendela där de säger att Amanda valde det och att det var omtumlande för dig i början men att du vant dig. Så hur var det nu egentligen?
– Jag har velat döpa min son till Charlie sedan jag var 20 år gammal. Det har varit min högsta dröm. Amanda har alltid tyckt att Charlie är ett fint namn på en tjej, så när det blev en tjej så var det ganska självklart att det skulle bli Charlie.
 
Får du också torra fläckar över hela kroppen?
– Nej. Men däremot blir jag “fnasig” om kinderna av den här kylan.

En riktigt relevant fråga kommer här: varför har du inte bytt bilden överst på sidan? Göra-ny-bild-tävlingen är ju avgjord för länge sedan. 🙂
– Jag hade en datakrasch i samband med tävlingen vilket gjorde att bidragen försvann, men jag har just återfått dem. Inom kort ligger det en ny header där uppe!

Hej Alex
Jag undrar hur det kom sig att Ann och Markus är del av the Schulman show? Har för mig att du skrivit lite halv illa om Ann tidigare, eller minns jag fel?
– Första gången jag träffade Ann var fem år sedan. Jag och Calle satt och jobbade på ett produktionsbolag och så kom hon in och sa: “Jaha, där sitter Piff och Puff och käkar kottar.” Då blev vi lite purkna på henne, men det gick över väldigt fort och under de senaste åren har vi varit bra vänner. Hon är dessutom bästis med Amandas syster Hannah, så vi ses ju väldigt mycket på Gotland om somrarna. Markus är med därför att han är Aftonbladets bästa nöjesskribent.  

Hej Alex!
Jag undrar om du någonsin mått fruktansvärt dåligt för att ett förhållande tagit slut?
Och förresten, bestämde ni er för att gifta er på Gotland eller hur blev det?
Kram
– Jag har bara haft tre långa förhållanden innan Amanda och jag har mått lika skitdåligt varje gång när det tagit slut. Jag har blivit apatisk och konstig och okontaktbar. Vi ska gifta oss på Gotland, det ser jag fram emot. I början av augusti.
 
Jag har sedan en tid undrat hur pass bra du är på ”På spåret”? Själv tycker jag att det är jättesvårt, men är rätt bra på Retur,dvs gissa årtalet.
– Jag är så jävla dålig! Blir lika skräckstelt imponerad varje gång någon av de där människorna drar på 8 poäng. Jag fattar inte hur de klarar av det.  

Vilket (typ av) program skulle du vilja se din dotter leda?
– Inget alls. Charlie ska inte bli programledare. Charlie ska bli författare.

När träffades du och Amanda för första gången? Och hur lång tid tog det innan hon blev gravid?
– Vi träffades hösten 2008. Och vi blev gravida ganska snabbt, så minns jag det.

Har du sett filmen Brüno, isåfall vad tyckte du om den?
 – Jag har inte sett den. Tycker den verkar…ansträngande att se på.
 
Vet du att din blogg inte fungerar som den ska i Internet Explorer 8? Väldigt många av bilderna blir utdragna på höjden på ett konstigt sätt. Du ser ju inte det, som kör mac, men flertalet av dina besökare gör det. Säg till aftonbladets tekniker!
– Men det är ju för jävligt! Jag ska kolla upp detta med Göran Fröjdh, bloggchefen på Bladet omedelbart.  Tack för att du sa till!

Förresten, hur lång är Charlie och hur mycket väger hon?
 – Hon är 70 cm och väger 7 kilo.
 
Hej Alex! Jag har tänkt på det här med att Amanda är så snygg, hon är väldigt lik Julia Roberts. Hur har du lyckats fånga henne egentligen? (Inte så att du inte är snygg men Amanda spelar ju i en liga långt över oss vanliga dödliga.)
– Jag är väl inte en bländande vacker person, det inser jag, men det är inte  alltid det tjejerna tittar efter heller. Jag är så glad att Amanda kunde se bortom mina skeva tänder.

Hej Alex! Jag undrar om du tänker mycket på miljön? Nu när du flyger till Thailand till exempel, tänker du på koldioxidutsläpp osv?
– Nej, det gör jag inte. Det borde jag kanske. Min hållning är ganska enkel, dock. Jag tycker inte att vi bara kan lita på det mänskliga samvetet. Jag tycker att staten ska lägga hårda avgifter på sådant som skadar miljön. Om man vill åka flygplan så får man göra det, men då kostar det också.  

Några planer på att snart komma för nån boksignering i Malmö?
 – Nej, inte för tillfället. Men om jag får en inbjudan och det funkar i tid, så kommer jag gärna!

Funderar du ibland på hur mycket du ”kan” skriva om ditt barn; nu gör hon si, nu gör hon så. Hon är så liten än och kan inte ha synpunkter på det förstås, men senare. Har själv en tonåring och kommer på mig – allt oftare – att jag kan inte fortsätta att prata om honom som om han vore ”min”. På fikaraster på jobbet t.ex.; berätta små festliga anekdoter, men som han kanske tycker är att utelämna honom. Din dotter har ju inget val därvid lag; om femton år ”vet” en himla massa människor en himla massa saker om henne…långt o krångligt blev det! Jag tycker mycket mycket om din bok! Hej hej!
– Det där är något jag tänker ständigt på. Det är också därför som jag inte kommer att blogga om Charlie så mycket längre till. Om ett år är den här bloggen nedlagd, för då är Charlie mer än PERSON på något sätt. Så känns det.

Var ligger din butik?
– På Regeringsgatan!

Om man kommer och hälsar på dig, och lämnar böcker, finns det möjlighet att ta ett kort tillsammans med dej? Vill ha kort på Charlie tillsammans med min Wilmer (dem är nästan lika gamla=) )
 – Självklart. Kom förbi! Jag bjuder på kaffe.
 
Har du läst Dan Browns böcker, och vad tycker du?
– Jag har läst en. Jag är mycket imponerad av honom, hans sätt att berätta. Det är ju en cliffhanger på varannan sida! Helt otroligt.

När återkommer Schulman show?
– Nästa fredag!

Hur ser den perfekta dagen ut?
– lördag. Jag får sovmorgon av Amanda och vid nio kommer hon och Charlie in tillsammans till sängen och så ligger vi och myser och kramas. Sen lång frukost tillsammans. Sen tar vi en promenad, det är alltså sådant väder att det går att ta en promenad, alltså inte minus tjugo grader som nu. Vi köper festlig mat till kvällen. När Charlie somnar på eftermiddagen lägger sig jag och Amanda och kollar på första episoden av sista säsongen av Lost. Vi biter på naglarna. Vi är utom oss. Sen vaknar Charlie. Vi kramas med henne. Långt bad med Charlie och när hon sedan somnat öppnar jag och Amanda en flaska vin i köket.

Fråga: Hur länge ska du blogga om Charlie? Har för mig att du skrev för ett tag sedan att du skulle göra det ett år. Ha en fortsatt strålande dag!
– Det stämmer. Jag får se hur det känns, men min gissning är att jag slutar nästa höst.

Alex; har du någonsin tänkt tanken: Tänk om Richard Gere kommer i sin limo på gatan utanför er lägenhet. Tutar, tittar upp ur takluckan, viftar med sin fåniga blombukett och ropar på Amanda. Amanda tittar ut och ler, tar sedan brandtrappan ner och försvinner?
 – Varje dag. Varje natt. Så fort jag hör en bil utanför tänker jag: “Nu kommer Richard.”
 
Varför säljer du skräplitteratur, är det på skämt eller på allvar? Du kan väl ärligt talat inte tro att någon skulle köpa en skitbok för över 1000 spänn?
– Jag säljer skräplitteratur för att jag kände att det fanns en marknad för det. Det finns ett hål att fylla här. För att få det att gå ihop måste jag ta sådana priser. Tyvärr har jag inte haft någon köpande kund än, men jag är säker på att det vänder.

Finns det någon blogg som du inte kan låta bli att läsa, förutom brorsan Calles förstås?
– Ja. Allt som Marcus Birro skriver. Det är som en drog för mig. Jag kan inte få nog.  

Hej Alex! Först- grattis till Charlie, väldigt söt. I ditt sommarprogram sa du nånting i stil med att när Amanda och du fick reda på att hon var gravid ”ville du springa bort”, om jag inte minns fel. Vore intressant om du ville utveckla den känslan. Och hur lång tid tog det innan du inte ”ville springa bort” längre?
 – Nej, det där känner jag inte alls igen. Så har jag nog faktiskt aldrig sagt. Jag har redan från start känt att det var rätt. Jag minns när jag kysste Amanda för första gången. Jag såg på henne och tänkte för mig själv: “Nu släpper jag dig aldrig.”
 
Är det på g någon mer bok? Och så tänkte jag bara fråga, de enda bloggar jag läser är din, Calles och Marcus Dunberg, och du och Marcus skrev i princip samma text som sammanfattade 2009, ”ni hade ingenting att säga, och ni sa det”. Tycker det var så jävla bra skrivet men vem skrev det först liksom? Tack för en svinbra blogg!
 – Det var Marcus som skrev det först. Han ska ha all kredd. Jag försökte mig på ett litet experiment, men ingen av er hakade på, så det rann ut i sanden.

Hur träffades du och Amanda? Genom gemensamma vänner? På stan?
– Samma arbetsplats. Dessutom är jag vän med Tom vars fru är bästa vän med Amanda.

Planerar ni syskon för Charlie? Och om ni skulle få en son, vad skulle han heta då?
– Vi vill bli gravida om ett år år igen. Men sådär kan man inte säga, man kan inte planera så. Det händer när det händer. Men det vore härligt med en son också. Någon att gå på Råsunda med.  
 
Kommer de gamla 1000-aporfilmerna ut på DVD?
– Nej, tyvärr. De ägs av Metronome, vår gamla arbetsgivare och de vägrar släppa filmerna. Jag får inte ens lägga ut dem här på min blogg. Det är mycket märkligt, men så är det.

Hej!
Armbandet som Amanda har på sig, det med svart tunn rem, vart kommer det ifrån?
– Jag hittade det i en butik som heter Mathilde som ligger nere på Biblioteksgatan.
 
Kommer du vara inne i butiken på fredag? Jag är i stan och vill säga hej.
– Den här frågan skrev du igår och då var jag i butiken. Men du kom inte. Det var tråkigt.

Kan man på något sätt få tag på din 1000apor blogg? Kommer ni släppa en 1000apor DVD?
 – Nej, också den ägs av Metronome och de vägrar släppa den.

Hur var det att bo i Bua?
– Jag bodde aldrig i Bua. Mina föräldrar bodde där, men jag var ofta nere och hälsade på. Jag älskade Bua. Varje morgon fick vi fisk från fiskaren.  
 
Nu undrar jag lite hur du ser på att caféet i Sturegallerian som du skrev om hade barnvagnsförbud förut, nu inte har det på grund av att de inte orkade ta debatten med Alex Schulman som de uttryckte det? Rätt stark pondus du har ändå 🙂
– Jag tycker att det är bra. Skönt att kunna göra något vettigt med den eventuella makt man har här i livet.

Är det en sanning att du plågat djur? Om inte, var fick du tokidén ifrån? Endast en sjuk djävul gör sån saker, eller skriver så där…
– Nej, det är inte sanning. Jag hatar att se djur plågas. Jag kan inte ens rensa en fisk utan att få kval. Jag bara skrev det jag kom att tänka på, helt utan tanke eller mening.

Har följt dina olika bloggar i många år nu, och läst din bok och dina krönikor. Jag är själv väldigt intresserad av att göra mitt skrivande till ett yrke. Jag frågar dig om du har någon utbildning till grund, i sådant fall vilken? Vidare undrar jag om du har några konkreta tips när det gäller att utveckla sitt skrivande, utöver ”skriv skriv skriv”?
– Jag tror  tyvärr att det är så enkelt. Eller svårt. Det gäller att skriva. Eller läsa. Men helst skriva. För varje text du skriver så blir du lite bättre. Se till att ha en person som är duktig som kan läsa dina texter och ge feedback. Men framför allt – skriv!

Du gillar ju musikalmusik, så jag tänkte kolla vad du tycker om våra svenska artister/musikalartister, som t ex Peter Jöback o Tommy Körberg?
– Körberg är ju en av mina stora idoler i livet. Hans Anthem är en av de största musikupplevelserna jag har haft.  
 
Andra föräldrars råd, bu eller bä?
 – För det mesta kommer de ju med vettiga saker. Det står ju klart att vi som nyblivna föräldrar har massor att lära från de som gjort det här förut. Jag är mycket tacksam. Sen finns det ju märkliga typer också. Men det finns det ju överallt.
 
Hur gick det egentligen med Shiklers tavla av J F Kennedy!?
– Den hänger på väggen i matsalen! Jag tittar på den ofta och tänker: “Jag gjorde det. “  
 
Vad hände med båten som du köpte för ett år sen?
– Jag sålde den i höstas. Har aldrig förlorat så mycket pengar på ett köp tidigare i livet. Det var nog det sjukaste jag varit med om.

Vilket är det mest nervösa ögonblicket i ditt liv?
– När Charlie kom ut och vi såg att hon inte andades. Vi trodde att hon var död eller något, vi visste inte att det var så det gick till., att det tar en stund innan andningen kommer igång. Jag minns den skräcken. Det var fruktansvärt.

Vill först och främst tacka för en superbra blogg! Jag går sista året på gymnasiet och min framtidsdröm är att bli en alltiallo. Jag vill jobba på tidning, jag vill skriva en egenbok. Jag vill dela med mig av mina åsikter. Hur har du gått till väga för att nå dit du är idag, har du något tips? =)
 – Jag började på en liten tidning, få att få in foten. Jag jobbade gratis i tre års tid. Kämpade och slet med mina gratistexter. Sen började jag långsamt nå framgång. Jag blev uppskattad för texterna. Och en dag sa jag: “Nej, hörrni, om jag ska vara kvar här så måste jag få betalt.” Och då fick jag betalt. Och kunde sedan fortsätta i karriären.
 
vad tycker du egentligen om Håkan Hellström?
 – Jag tycker inte så mycket om hans musik, men som person är han ju alldeles ljuvlig. En underbar människa.
 
Hej! Vad får man/du ut av att blogga?
– Jag får en kontakt med mina läsare som är ovärderlig. Det är väldigt fint att skriva något och sedan är det femton personer som kommenterat vad jag skrivit efter en kvart. Det är fantastiskt. Sen ger bloggen mig också skrivfärdighet. Och framför allt – mitt första år med Charlie dokumenteras. Jag tror att vi kommer att mycket glädje av den här bloggen i frtamtiden.
 
Hej Alex!  Jag undrar hur charlie fick alla sina namn: Charlie Lina Lady Sunnanäng?
– Charlie har jag svarat på ovan. Lina är Charlies gudmors namn. Sunnanäng är Amandas släktnamn – alla tjejer i hennes släkt heter Sunnanäng. Och Lady, ja, det får ni faktiskt fråga Amanda om.  
 
Den där historian om tåget där passageraren inte kunde betala och ni andra ”pitchade” in, är det din historia i grunden eller har du tagit inspiration någon annanstans?
– Nej, alltså, den hände ju framför mina ögon. Ingen inspiration, alltså.  
 
Hur känner du inför det faktum att du snävat in dig på en pappablogg. För även om du gör dina utsvävningar måste du ju hela tiden vända tillbaka och skriva saker i egenskap av att vara pappa. Jag tycker att din pappablogg är tjatig och tråkig. Det var bättre för…
– Jag skriver ju om precis vad jag vill, det är ju min blogg.  Så jag känner mig inte trängd in i ett hörn. Det roligaste i mitt liv just nu är min dotter och då är det underbart att skriva om henne.
 
I din blogg på tusen apor hade du ett grymt recept på baconpannkakor, hur gör jag för att hitta det igen?
– Metronome äger materialet och vägrar släppa det. Men jag kanske kör en favorit i repris. “Håll utsikt”, som Lindas Rosing sa.
 
jag vill ha en trevlig utläggning om varför du hängt upp dig på Ronnie Sandahl.
varför pryder han ditt skyltfönster?
 – Jag har inte hängt upp mig på honom. Tyckte bara att hans namn passade bra i ett skyltfönster för Skräplitteratur. I övrigt tycker jag han verkar vara en hygglig typ.

Vi är några killar som har startat ett företag som säljer flugor som vi syr själva.
I och med att vi tycker om dig så mycket så undrar vi om du vill designa en fluga åt oss?
Det du behöver göra är att skicka eller beskriva ett mönster så som du vill ha de.
Kontakta oss om du skulle tycka att det var kul.
Tack!
robin@flugorna.se
– Hej, jag måste tacka nej. Det vore kul, men jag försöker hinna med så mycket på jobbet innan jag skyndar hem för att ta mitt kvällsbad med Charlie, så jag måste säga nej till så mycket jag kan. Vi kan väl höras längre fram i vår, då tror jag att det är lugnare!
 
Hur nära relation har du till Filip och Fredrik?
– Jag har en mycket bra relation till dem. Jag och Filip är nära vänner. Jag var på hans bröllop och han är bjuden på mitt. Min och Fredriks relation är inte lika utvecklad, men jag hoppas att den kan bli det. Han är i så många olika skikt en fascinerande person, den där Fredrik.
 
Hoppas du att ungen blir längre än calle?
– Det är klart. Vem önskar dvärgväxt på sin dotter?
 
Vilken chokladbit väljer du i aladdinasken om du får välja först?
– Jag väljer ingen alls! Varenda bit är ju vidrig! Anton berg däremot! Herregud, där kan vi tala god choklad. Så har jag också en liten “grej” för marsipan.
 
Är din bokbutik ett skämt?
– Absolut inte.  
 
Inte så mycket en fråga utan mer en vädjan.
Skulle vara kul att läsa ett inlägg om Hyland och gänget. Hur var dom egentligen så att säga. Du träffade väl dom en del under barndomen vad jag förstått? I övrigt vill jag tacka för en magnifik bok! Jag föll i gråt tre gånger och det har aldrig hänt mig tidigare när jag läser.
 – Jag träffade Hyland ganska ofta. Men han och pappa var osams mycket den sista tiden de arbetade tillsammans. Hyland drack ju en del och det skapade lite bekymmer i deras relation. Men jag minns att de brukade spela badminton med varandra. Jag fick sitta med i bastun efteråt. Då var det alltid trevligt.
 
Har du läst något av följande – i så fall gärna kort kommentar:
Per Pettersons ”Ut och stjäla hästar” eller ”Jag förbannar tidens älv”
PO Enquists – ”Ett annat Liv”
Lars Saaby Christensen ”Halvbrodern”
– jag har bara läst “Ett annat liv” och den fann jag väldigt fin och stark och bra. En riktigt stor bok, faktiskt.
 
Skulle du kunna försörja din familj endast på bloggen?
– Nej. Det skulle inte räcka.
 
Jag undrar vad tanken med din butik är?
För inte menar du väl allvar med att sälja skräplitteratur.
 – Jo. jag är allvarlig med det. Om några år, när tiden har gett mig rätt, så kommer du inte att ställa dig så frågande. Då kommer du att säga: “Tänk. Schulman hade rätt ändå. Det var som fan.”
 
Vilken musik lyssnar du på? 🙂
– Bara musikalmusik. Helst från Phantom of the opera. Det finns inget härligare än musikalmusik.  
 
Vad väntar du dig av resan? Vad längtar du mest efter – mat, bad, vila, umgånge, skriva…osv. Är du resenojjig, flygrädlsa etc? Skrockfull – hotellrumsnummer el dyl?
– Jag vill bara ha mn lilla bungalow, min lilla pool och min lilla familj. Och så min lilla bok (Döda vita män av Hakelius) och min lilla öl. Där har vi det. Jag är flygrädd som ett litet svin, men har inga skrockfullheter för mig. Jag tycker det är onödigt eftersom jag ändå är övertygad om att jag ska dö.
 
Vad läste du för kurser på universitetet?
– Litteratur, filosofi och filmvetenskap. Jag tog nästan en filkand. 3 poäng ifrån. Mamma tycker att det är mer irriterande än jag.
 
 hej Alex! Ville bara fråga vad du tycker om tv programmet ensam mamma söker? Är det bra?  Ha det bra:)
 – Nej, det är inte särskilt bra.
 
Saknar du inte 1000apor-tiden? Jobbmässigt alltså.
– Jag jobbade från sju på morgonen till åtta på kvällen. Det saknar jag inte. Men jag saknar att producera innehållet. Det var en jävligt rolig tid, men hade jag fortsatt så hade jag gått sönder.
 
Vart i Thailand ska ni bo?
– På ett hotell som heter Evason och ligger i Phuket. Det är ett väldigt härligt hotell, vi bodde där förra vintern.
 
Kan man läsa din blogg från stureplanstiden någonstans? I ett bloggarkiv kanske?
– Jag tror att den ligger kvar på www.stureplan.se/blogs/alex
 
För eller mot monarkin?
– För! Det är väl härligt med en kung och en drottning? Jag förstår inte varför folk hetsar upp sig så.
 
Hur många böcker säljer du i din bokhandel i snitt per vecka? Går du med vinst på att ha affären?
– Ännu har jag inte sålt någon. Men det har varit en hel del kunder inne och “nosat” på at köpa. Snart är jag i land med första försäljningen. Då blir det skumpa och sånt!

var har du/ni/amanda köpt:
ert soffbord?
amandas söta armband, snöre med ett litet hjärta på?
rutiga blusen amanda har på julafton?
bokhyllan ni har i vardagsrummet?
tv-bänken?
tröjan amanda har med två fåglar på?
 – Soffbordet i en butik på Sveavägen, minns inte namnet. Rutiga blusen kommer från H&M. Bokhyllan fanns när vi flyttade in. Tv-bänken fanns också. Tröjan med fåglar kommer från nåt som heter TopShop, hälsar hon.
 
Får du någon ersättning för din blogg? Jag tycker gott du borde få det med tanke på kvaliteten och antal läsare du drar till Aftonbladet.
 – Jag får det numera. Inga stora pengar, men en liten slant.
 
Är det sant att du får betalt per hatmejl?
 – Ha ha. Nej. Det skulle vara dåliga affärer numera. Har inte fått ett enda hatmejl på ett halvår. Vet inte vad som har hänt. Kanske måste ut och hata lite mer.
 
Jag har sagt åt dig på skarpen tidigare att du ska säga till bloggadministrationen att antingen slopa det där jävla tumsystemet, eller ta bort proffsbloggarna från detta, för nu när AB har återgått till det gamla systemet så är det i stort bara du som får tummar vilket är lite orättvist mot andra bloggare inom AB. Har du åtlytt detta modesta och trevliga på skarpen-krav jag ställt på dig? Tänk på att om du svarar nej kan du du inte förlora mig som läsare.
 – Jag vet inte vad det här tumsystemet är för något. Ibland ryts det till om det bland kommentarerna, men jag förstår inte. Är det en lista man ligger på om man får tummar?
 
Jag undrar om man det går att få en påse till böckerna när man handlar hos dig. Jag hatar när man inte får någon påse.
– Inga påsar. Tyvärr. Vi är inte den sortens butik. Här säljer vi skräp.

Först tack för en väldigt bra blogg! Jag läser den varje dag och jag tycker det är så roligt att följa dig och Charlie. Roligt att Amanda vill vara med ibland också. Ni är verkligen en fin familj! Jag såg er på NK-svarta-kortet-rean idag och hade jätte gärna kommit fram för att säga hej men vågade inte. Hade det varit OK för dig/er? //Fia
 – Det hade varit helt okej. Det hade till och med varit trevligt!

Hur mycket är du inne och kollar på dina vänner på facebook? Är det någon du fastnat för och brukar besöka?
– Jag har förlorat greppet om Facebook. Alla ni som skickar meddelanden till mig där – kan ni inte sluta med det och istället skicka mejl till alex@schulmangruppen.se.  

Jag fick ett sms av en kompis innan idag angående ett blogginlägg jag skrev inatt. Såhär stod det: ”Vilken inlägg i bloggen! Wow! Schulmannivå. Lätt!” Bland kommentarerna till inlägget kunde jag sedan läsa att hon skrivit: ”Och det är precis sådana inlägg som det du skrev nu som är intressanta att läsa. Detta var i Schulmanstyle Rebecca, skojar inte! Du har talang.” Jag är verkligen inte på någon Schulmannivå, men att något man skrivit jämförs med dig är ju självklart en komplimang, något bättre beytyg går liksom inte att få, inte för mig i alla fall. Hur känns det för dig att läsa det? Att människor använder ditt namn för att förklara att en text är bra?  Om du skulle vilja läsa det så kan du göra det här: http://rebeccasoderstrom.blogg.se/2010/january/draft-jan-6-2010.html#comment – för mig var det dock ingen text jag ansträngde mig något över, utan bara skrev ner. Men ändå. Hade varit kul om du i så fall lämnat en kommentar om vad du tror hon syftade på med ”Schulmanstyle” och ”Schulmannivå”, men det var inte det som var syftet med denna kommentaren.. egentligen.
– Oj, vad roligt. Jag ska gå in och kolla på inlägget på en gång.
 
Var är Charlies mormor?
 – Hon är hemma tror jag. Eller på jobbet. Vet inte riktigt.

Hej Alex,
Ranelid berättade ju i Stjärnorna om sin långa startsträcka, om de 14 år han övade och övade och läste och läste, för att nu stolt kunna inta platsen som en av Sveriges mest originella och antagligen betydelsefulla författare. Jag har tänkt en del på det där. Är det viktigt tycker du att en författare till fullo behärskar det svenska språkets rent tekniska uppbyggnad? Inom musikvärlden är det ju så att många av de bästa banden inte har en förbaskad aning om vilka ackord de drar eller vilken tonart de spelar i. Tvärtom kan det ju bli bättre just i avsaknad av sådan ”duktighet”. Inom filmvärlden likaså finns det ju otaliga exempel på regissörer utan någon som helst aning om vad de faktiskt gör rent filmvetenskapligt. Är det annorlunda med skrivandet? Måste författaren ha en djupare förståelse för sitt verktyg än musikern, regissören eller den moderna konstnären? Jag tycker du skriver fantastiskt, men har du en medvetenhet om hur du använder språket? Eller skriver du så att säga på ren språklig musikalitet?
 – Jag tror att det handlar om att ha gehör för verkligheten. Stora författare känner sin miljö och stämningarna i denna miljö på så finstämt sätt att han kan överföra det till språk. Det är svårt. Man kan öva på det, men en del tror jag ligger i generna. Och det ligger också i uppväxten – om man är uppvuxen i en miljö där man hela tiden måste vara alert, där det lurar faror av olika slag, osäkerheter och liknande, så blir man till slut observant på sin omgivning.
 

 

Igår gjorde vi oss av med granen. Den var ingen vacker syn. Det kändes genant på något sätt, vi tog av den kläderna och där stod den naken och skämdes inför oss. Men det var skönt att bli av med den och allt annat julgojs – nu är vårt hem tillbaka. Jag tänkte att jag skulle visa er mina favoritplatser i vårt hem.

 

Det här är köket. Här sitter jag och Amanda alltid efter att Charlie har somnat. Vi kanske dricker ett glas vin, äter en ostbit och pratar om dagen. Någon av oss ställer sig och fixar med middagen medan den andra underhåller med något roligt. Den här stunden är en av de härligaste på hela dagen.

 

Det här är matplatsen vi använder om vi har gäster. Där går det in tio människor. Det är en mysig hörna. Särskilt nöjd är jag över tavlorna. Farbrorn till vänster är min morfar och mannen i mitten är pappa. Och till höger har vi ju John F. Kennedy.

 

Det här är nog Charlies favoritplats. Hon tycker om att lägga sig mitt på mattan i vardagsrummet och breda ut sig med alla sina leksaker.

 

Här är vardagsrummet. Ni skulle prova soffan! Den är mycket skön. Här ligger vi om kvällarna och kollar på tv. Och helgmorgnar äter vi frukost här tillsammans.

 

Typiskt Amanda. Så fort jag ska ta en bild så kastar hon sig fram för att förstöra den. Hon tycker att det är mycket festligt. Hon gör det om och om igen. Dyker fram och säger ”HALLÅ”.

Tittar på Vinterkrysset på TV4. Niklas Strömstedt sjunger ”Om”. Jag tycker mycket om den låten. Jag har en känsla av att den betytt mycket för mig som barn. Den har inte format mig som människa, men den fanns i fonden när jag formades som människa. Det finns en enkelhet i den låten som många misstar för banalitet. Den är inte banal. Det finns i några passager ord som genomborrar mig på de märkligaste sätt.

”Ta bort alla ord – du vet vad jag menar”, sjunger Niklas Strömstedt. Nej, jag vet inte vad han menar med det riktigt, men det finns en tyngd i det där, något alldeles ödesmättat och slutgiltigt som berör mig mycket. Strömstedt har en förmåga att nå mycket djupt i mig ibland. Jag beundrar honom för det.

Det har väldigt länge varit populärt att sabla ner Strömstedt. Det gör man gärna lite med vänsterhanden. Man tycker att han är fånig och sjunger så dumt. Man tycker att han är ”för enkel”. Den som hånar en konstnär för att han är enkel har inte förstått någonting. Den som kan uttrycka något avancerat enkelt har ju hittat nyckeln till den riktigt stora konsten. Jag minns för några år sedan. Jag hittade en rolig sida på nätet där man kunde ta reda på vilken nivå man har på sitt skrivande, rent åldersmässigt. Man klistrade in sin text och fick beskedet: ”Du skriver som en 19-åring.” Och så vidare. Jag roade mig med att klistra in en dikt av Tomas Tranströmer. Han skrev som en 11-åring.

Det svåra ligger inte i att vara svår. Det ligger i att vara enkel.

Niklas Strömstedt har förstått det. Och Tomas Tranströmer. Läs det här:

Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Är inte det ganska fantastiskt i sin oerhörda enkelhet?

Steg upp klockan halv sju, lekte med Charlie i två timmar, tog på mig den tjockare av mina två jackor och begav mig sedan ut. Vilken helvetes kyla. Det är svårare att ta sig fram när det är så här kallt, atomerna ligger på något sätt tätare. Man vandrar inte i den här kylan, man tränger sig fram, går framåtböjd, lutar sig mot kylan när man tar sig fram. Det är ansträngande. Det känns farligt att andas, det är som att röka en is-cigarr. Vad säger lungorna om det?

Valhallavägen, som annars brukar vara en så ursinnig gata, ligger tom. Jag förstår just ingenting. Var finns alla bilarna? Vandrar längs Birgerjarlsgatan, som ligger öde. Det är som dagen efter Bomben. Kan det vara så att denna satans kyla gör att folk håller sig inne? Går till Brunkebergsbageriet för att handla frukostfralla. Den är stängd. Vad menas? Har de stängt på grund av kyla?

Det är först nu när jag sitter på jobbet som jag förstår att vi befinner oss på en röd dag. Den är så strängt röd att den bnästan är svart. Idag är till och med NK stängt. Men nu sitter jag i alla fall här i butiken och måste samla mig innan jag vänder ut igen. Vi kan väl ha en frågestund så länge. Om ni vill veta något – lämna er undran i kommentarsfältet.

Det är juni år 2028. Jag har klätt mig i min bästa kostym, för min dotter tar studenten idag. Jag har vattenkammat håret i snedbena. Jag har valt en lite “festlig” slips, en mönstrad sak med en massa grodor på. Jag fnissar när jag ser den, jag tycker den är mycket rolig! Amanda har bett mig att byta, men med åren har jag börjat yrka på min rätt att “klä mig precis som jag vill”. Amanda hade suckat, men låtit mig hållas. Vi står på skolgården och väntar på att Charlie ska springa ut. Det här ska bli så roligt. Vi har ordnat en sån fin bil till henne. En riktigt fin gammal veteranbil från 20-talet. Öppet tak, chauffören har kostym av 20-talssnitt. Vi har bundit blommor runt bilens sidor. Det är en riktig studentbil, det!

Vi vet ju hur sur hon är. Hon vill åka i Novas och Simons flak, men jag går inte med på det. Det är livsfarligt. En krängning från lastbilschauffören och hela högen ramlar omkull. Jag sa det till Charlie igår, att jag är hemskt ledsen, men jag vill inte att min dotter ska avlida på sin studentdag. Kalla mig gammalmodig, men jag vill inte det. Charlie hade sagt “snälla” och jag hade sagt att jag inte ens kommer att diskutera det. Charlie hade blivit rasande, smällt i dörrar och hotat med att aldrig prata med oss mer och sådana saker. Sånt som ungdomar säger.

Amanda hade sedan försiktigt kommit fram till mig, undrat om Charlie inte skulle få åka i det där flaket en liten stund i alla fall, och då hade jag kanske snäst till. Blivit lite vred. När vi nu ordnat en så fin bil – en riktig veteranbil! – så vore det väl idiotiskt om hon inte skulle åka den. Jag sätter inte henne i ett flak tillsammans med de där människorna. Och vad vet vi om han som kör lastbilen är full? Nej! Jag gör inte det!

Ja, och så hade det blivit lite spänt där också. Men nu glömmer vi det. Nu springer hon snart ut på skolgården, vår älskade lilla dotter som plötsligt blivit så stor. Jag har ordnat med plakatet hela natten. Fyllt i hennes namn med tuschpenna. Klistrat på den framkallade, förstorade bilden. Jag hade så många bilder att välja mellan. Kul, ändå, att jag hade den där bloggen när Charlie föddes. Jag satt en hel natt och valde bland bilderna. Men när jag hittade rätt så kändes det självklart.

Nu kommer hon! Jag skriker “BRAVO”! Min 15-åriga son står bredvid mig och himlar med ögonen. Jaha. Nähä. Så man säger inte bravo längre? Skiter väl jag i. Jag säger bravo.

BRAVO, skriker jag!
BRAVO!

Och så lyfter jag plakatet med min fina bild.