Herregud, det här blir ju bara värre och värre! Enligt en Patrik så kommer denna flygresa att göra så att Charlie tappar i intelligens! Vet någon mer om detta?

Fick en kommentar från en riktig muntergök. Han menar att jag inte ska åka alls. Det är nämligen TORTYR mot Charlie. Kan det stämma, det här?

Nästa vecka åker vi till Thailand. Det ska bli otroligt skönt. Vi åker charter som vanligt, den här gången med Ving. Det enda orosmolnet är det faktum att vi inte fått några rymliga säten på flyget. Alla ”bebisplatser” var slut, så nu får vi sitta i de trånga utrymmena. Är det någon som har koll på Ving-planen? Hur ser det ut? Kommer vi ha ett litet helvete på det där planet? 10 timmar med en bebis i knät eller hur går det till?

I övrigt skulle jag hemskt gärna vilja ha er hjälp. Det är första gången vi reser långt utomlands med Charlie. Vad ska man ta med sig? Vad får man inte glömma? Snälla, ge lite tips så att vi inte står där som två idioter.

Varje kväll när jag kommer hem från jobbet, vid halv sex ungefär, så badar jag tillsammans med Charlie. Det är vår lilla tradition. Igår tog Amanda min plats och då passade jag på att ta lite bilder, för det finns ett mönster här att berätta om. Alla bad går nämligen till på exakt samma sätt.

1. Charlie hamnar i vattnet, tycker att det är mysigt i några sekunder och sedan kastar hon sig på ens ansikte. Hon tycker om att hålla i det som en soppskål. Och så pussar Charlie försiktigt på ens läpp och jollrar obestämt.

2. Sen vill Charlie i regel stå upp ett tag. Det tycker hon är mycket festligt. Jag tror att det handlar om överblicken. Härifrån ser hon allt!

3. Sen är det dags för bus. Favoriten – pruttljud mot Charlies mage. Charlie skrattar så att hon får hicka och tjuter på mycket egendomligt sätt.

4. Sen börjar Charlie klösa en i ansiktet. Lite för hårt. Hon menar inget illa, hon har ju inte förstått att det gör väldigt, väldigt ont när hon gör sådär. Men det händer ofta att jag får sårskorpor och sånt.

5. Sen upptäcker Charlie att det är någon annan i badrummet. Någon som befinner sig utanför badkaret. Det tycker hon är mycket intressant en stund.

6. I flera minuter kan hon sitta och betrakta en.

7. Sen blir Charlie snart trött och det visar hon genom att gnugga sig i ögonen. Man vet att från första gnugget så måste hon vara i säng om 15 minuter, annars kan det bli ett helvetes jävla liv.

8. Charlie blir sedan lite tjurig. Tjuter lite försiktigt och gnäller för just ingenting.

9. Just innan Charlie ska gå upp vill hon trycka ansiktet mot glasrutan. Hon tycker kanske inte själv att det är så roligt, men hon har upptäckt att vi skrattar väldigt mycket när hon gör det. Hon är en liten showare.

10. Hon trycker sig mot glaset och underhåller i någon minut. Och så skrattar hon. Sen bär jag in henne till sovrummet för sista måltiden och så somnar hon som en stock.

Vi var på 6-månaderskontroll idag med Charlie. Nervösa, stissiga och med rejält adrenalinpåslag kom vi upp tll läkarmottagningen. Vi var mycket oroade över det faktum att Charlie inte hade sovit på förmiddagen. Hur skulle hon kunna prestera om hon är trött? Hur kan man begära av en bebis att hon ska förflytta föremål från den ena handen till den andra om hon inte är ordentligt utvilad?

Läkaren var vänlig, sa hela tiden ”ska vi se här”.

Charlie placerades i en brits och läkaren, en trevlig karl, kom fram och böjde lite på Charlies knän och kontrollerade hennes hjärtslag. ”Ska vi se här”, sa han och lyfte Charlie i armarna för att se om hon svarade.

Sen bad han oss ta på Charlie kläderna igen. Kontrollen var färdig.

”Men…”, sa Amanda.
”Skulle hon inte…sättas på prov”, frågade jag.

”Äh, de där testerna är…”, sa läkaren. Han fullföljde aldrig meningen för han pillade med sin dator och blev lite ofokuserad. Jag vet inte vad han menade. Sen tog han i hand, sa ”tack tack” och vi gick. Skulle så gärna vilja veta slutet på meningen.

Äh, de där testerna är allt bra tramsiga ändå.

Äh, de där testerna stämmer ändå aldrig.

Var det vad han skulle säga?

Äh, de där testerna är antikrists sätt att säga halli-hallå.

Äh, de där testerna är lika oklara som frågan om huruvida det finns ett liv efter döden. Finns det liv efter döden? Eller innebär livets slut bara intighet och död och glömska? Det är ju av högst naturliga orsaker så att ingen vet hur det ligger till med de här sakerna. När vi dör har vi inte längre möjlighet att kommunicera med eftervärlden. Men teorierna om vad som händer “på andra sidan” är många. De kristna tror att döden är vägen till himmelriket. De som inte sköter sig på jordelivet hamnar i helvetet där Belsebub Lucifer härskar. De som omfamnar asa-tron tror sig anlända till Valhall vid livets slut. De som tror på Sheng Fui är övertygade om att döden innebär att vi blir andar, spöken som halvt levande och halvt döda hemsöker oss människor. Indianerna trodde på Fen Tan Kee, en uråldrig lära som betyder ungefär (gör citat-tecken) “återfödd till sin egen morsa”. Alla människor återföds till sin mamma när döden inträffar. Vi som är verksamma inom Rotary är inte imponerade av de här förklaringsmodellerna. Vi är övertygade om att det rör sig om irrläror som på olika sätt fått fäste bland oss människor. Rotary-rörelsen diskuterar gärna döden, men vi är noga med att inte leverera några svar. Vi sitter inte på facit. Vi har inte en aning om vad som händer efter döden. Vi svävar lite på målet här. Har ingen riktig uppfattning. Vi bryr oss inte så mycket, om jag ska vara helt uppriktig. Vi tänker på annat inom Rotary. Vi äter brakmiddagar. Dricker cognac ur kupade glas, drar skrönor från näringslivet och röker kubanska handrullade cigarrer. Och så talar vi om asen från Lions Club. Vad är det för pack egentligen? Vitskäggiga, senila varelser som placerar godislådor på arbetsplatser och beter sig som idioter. Gaggiga missfoster till människor som tror att de gör världen till en bättre plats att vistas på. Lions Club är det ABSOLUT farligaste vi har i det här landet. Vi ser redan nu hur Lions-medlemmar letar sig upp i samhällshierarkierna, intar viktiga poster i samhället och sprider sina livsfarliga läror. Vi är rotary! Vi är många och fokuserade på en enda sak – att utrota varenda Lions-medlem från den här planeten. Vi ser inte bara Lions som våra fiender. Också dem som härbärgerar Lionsmedlemmar eller håller dem bakom ryggen är våra fiender. Frågan jag ställer er två: Är ni med oss eller mot oss?

Vad skulle läkaren säga?

Äh, de där testerna är bara vetenskapens sätt att förminska människan. Jag tycker inte alls om det. Jag tycker att den mänskliga själen är värd mer än ett 6-månaderstest.  Jag tror på tanken att själen vitaliseras, att den får spänst först när man tillåter sig själv att uppleva undren som finns omkring oss. Ta naturen, till exempel. Jag är väldigt sällan ute i naturen numera. Det är underligt att det blivit så, särskilt tanke på mitt problematiska förhållande till naturen. Vissa söker under genom att blicka upp mot himlen. Jag hittar den i skog och mark. Jag har stått med uppkavlade chinos på en strand och blickat ut över ett vidsträckt hav och tänkt: “Jag ser bara hav. Men någonstans där borta finns land. Och sen hav igen. Och sen möjligen den fasansfulla avgrund som utgör världens ände.” Jag har varit i barrskog och ryckt benen av en liten skalbagge vid foten av en stor ek. Jag har sett livet rinna ut från den där skalbaggen, jag har betraktat det och sett att det är gott. Jag har begravt den där skalbaggen med mina bara händer vid foten av en stor ek, sjungit en sång om livets föränderlighet och strövat vidare. Jag har suttit i en träeka och druckit rommen ur en levande lake och jag fann att det var gott. Jag har hällt bensin över en mäktig myrstack och hört knastret av hundratusen myror som på en och samma gång mist sina liv och jag har sett att också det var gott. Jag har kastat sten mot kanadagäss och funnit att det var gott. Jag har kört den där sköna förstoringsglasgrejen mot steklar så att det doftat bränt kött över hela bygden. Och jag har funnit att det var gott. Jag har saltat på sniglar och sett dem frätas upp i rök som bränt stekflott. Det var gott. Jag har fört upp pinnar i stjärten på småfåglar och släppt dem för att se dem flyga rakt upp i himlen utan att kunna vända om som biologiska heliumballonger. Jag har bränt tassarna på katter mot en stekplatta. Jag har sprayat diesel i ekorr-bon. Jag har tömt brandvarnare på dess radioaktiva ämnen och åstadkommit cellförändringar hos igelkott.  Jag har startat omfattande skogsbränder. Och jag såg att allt var gott. Det är en fantastisk värld vi lever i. Naturen är skön och vill oss väl. Vi ska ta hand om den i förvissningen om att den också tar hand om oss.

Det är skada att jag aldrig får veta vad läkaren menade.

Jag blir uppmärksammad i kommentarsfältet på att det i Charlies pass står att hon är född i Engelbrekt, Stockholm. Det stämmer ju inte. Hon är född i Visby, Gotland. Någon som vet varför det står så? Hon är ju skriven i Engelbrekts församling, men hon är ju inte född där.

I övrigt är det första gången jag ser Charlies fullständiga namn i tryckt form.

Charlie Lina Lady Sunnanäng Schulman.

Vilket fint namn, va. Jag tycker det.

Om en vecka åker vi till Thailand hela familjen. Idag var det dags för Amanda att förnya sitt pass och för Charlie att skaffa sitt första. Amanda fotades först. hon blev tillsagd att ha ”ett neutralt ansiktsuttryck”. Men det där är väl inte neutralt. Det där är väl på gränsen till ett flin, är det inte?

Sen var det Charlies tur. Det var svårt att få henne att titta in i kameran, för hon hade upptäckt något intressant på golvet.

Men polisen i luckan visste på råd. Hon hade varit med förr. Plötsligt håvade hon fram ett gosedjur som satt på en pinne och denna pinne viftade hon alldeles framför kameran.

Charlie var emellertid fortfarande ointresserad. Hon tittade mest på polisen med en misstrogen blick som sa: ”varför har hon fäst ett gosedjur på en pinne?”

Till slut gick det! Så här ser Charlie Schulmans första passbild ut.

Varje morgon har jag och Charlie två timmar för oss själva. Amanda har tagit nattpasset och sover. Det är en fin stund på dagen. Jag gör en kopp kaffe, dricker. Jag ordnar med bröstmjölksersättning till Charlie, matar. Och sen ligger vi och myser i soffan. Leker och pratar med varandra om ditt och datt. Ibland är hon lite stingslig, kränger och bär sig åt, men då är det bara att ta ett vänligt tag om hennes fotsulor. Och så ger jag henne en fotmassage. Hon blir så otroligt lugn. Man ser på henne att hon älskar det. Man ser på henne att hon aldrig vill att ögonblicket ska ta slut. Vi kan ligga sådär i 30 minuter. Jag masserar hennes fotsulor och hon ligger stilla och tittar upp i taket. En mycket fin stund.

Jag besökte Björn Ranelids hem för något år sedan. Vi drack kaffe och åt chokladtårta i hans bibliotek. Vi talade om mycket, men mest talade vi om hans läpp. Han berättade hur mobbad han blivit för den ända sedan barndomen, om alla operationer han genomgått för att bli av med den. Han berättade att den där läppen har påverkat honom så mycket att han fortfarande idag känner äckel för sitt eget utseende. Han står inte ut med det. Ranelid vägrar att titta sig i spegeln, för då känner han vämjelse. Och där satt jag och lyssnade på den här starka berättelsen och när jag såg mig omkring i rummet upptäckte jag att det hängde åtminstone tre porträtt av honom själv på väggarna. Jag fann det paradoxalt och måste fråga honom: “Om du hatar ditt utseende, varför har du hängt porträtt av dig själv på väggarna?” Ranelid tänkte efter en sekund och svarade: “Just de där tavlorna var jag faktiskt ganska belåtna med.”

    Jag tror att det är denna dubbelhet som gör Ranelid så fascinerande. Ranelid känner hela tiden ett självförakt som brinner precis lika starkt som hans självkärlek. I Stjärnorna på Slottet fick vi se hur dessa båda känslor hela tiden bedrev sin vilda kohandel med varandra i hans inre. I ena sekunden tillintetgjorde han sig själv inför de andra. Berättade att han är en ständig lärjunge i livet, klargjorde hur fullständigt platta hans egna texter är jämfört med Tommy Körbergs sång. Och i andra sekunden slog han fast att han är en unik människa. “Hör ni vilket språk jag har”, recenserade han plötsligt sig själv mitt i en monolog. “Det är bara jag i hela världen som sätter den så klockrent”, konstaterade han till publiken på Göteborgsoperan efter en recitering.

    Det var en timmes otrolig resa in i en mycket intressant människas psyke. Hans uppgörelse med sina belackare var stark, kanske lite tragisk, men framför allt visade den på vilken skör människa han egentligen är. Den Björn Ranelid som leende och självbelåtet citerar sina egna kärleksaforismer intresserar mig inte särskilt mycket. Men den Björn Ranelid som tittar in i kameran och berättar om hur en läpp kan förändra ett liv är en av de sköraste, vackraste människor jag sett.

Att skriva “Happy new year” på Facebook: Jag kan inte komma på något som på ett tydligare sätt illustrerar de oändliga möjligheterna till total meningslöshet som internet erbjuder.

Att skriva “Happy new year” på “The Facebook Wall” – den tydligaste symbolen och bästa sammanfattningen av hela 00-talet: Vi hade inget att säga. Och vi sa det.