Jag borde skriva på mitt manus, men istället tänker jag på en man som stod i begrepp att fria till sin fru. Han sa till henne: “Älskling. Jag tror att jag har fått hemorrojder. Kan du snälla ta en titt.” Och flickvännen tyckte väl att det var lite snubbigt, men hon ställer upp för honom. Han drar ner fillingarna och hon börjar, ja, hon börjar väl gräva eller vad man ska säga och då ploppar diamantringen ner på golvet. Han hade gömt den där. I stjärten. Jag hörde den här historien i helgen och jag vet inte. Det är oklart vad jag känner. Funderar på att skriva om den i bloggen, men jag har en känsla av att ni kommer att berätta för mig att DET DÄR HAR ALDRIG HÄNT, att det är en urban legend. Och ni kan bli så…vildsinta när ni finner att jag har fel. Ni attackerar ursinnigt. En gång för några år sedan skrev jag ett inlägg där jag hånfullt konstaterade att en journalist hade stavat fel på något dråpligt ord. Och jag raljerade kring det. Och så stavade jag själv fel i inläggets sista ord. Jag gjorde det med flit, för att skoja lite. Jag fick över 300 kommentarer från människor som var helt tokiga. De skrev i versaler, de använde multipla utropstecken, de svor, kallade mig namn. Varför skriver jag om detta? Jo, för jag har en sådan dag då jag inte vill läsa arga kommentarer. Någon av er kritiserade i förra inlägget mitt bruk av uttrycket “Jag bara”. Det där “jag bara” var det bästa jag skrivit på över en vecka. Jag var så belåten över det. Och så får jag en sån stjärnsmäll i kommentarsfältet. Han skrev att det var “ovårdat” av mig. Men fan i helvete, DET VAR JU MENINGEN!!